För drygt 2 500 år sedan slog Buddha fast att ”allting är föränderligt”. Han hade uppenbarligen aldrig träffat Sophie Zelmani.

Med risk för att låta som en bitter gammal farbror så är det i dessa opportunistiska tider genuint uppfriskande med någonting diametralt motsatt. Om det så bara är i form av en musiker som ger blanka fan i vad för populärkulturella medvindar som kan tänkas blåsa just för tillfället.

För Sophie Zelmani har alltid varit, en helt annan sorts känslostorm. En vilsam orkan. Ett rofyllt vulkanutbrott. A silent alarm.

Och fascinerande nog så fungerar det den här gången också. Det är visserligen sant att Sophie Zelmani mellan varven framstått som närmast parodiskt lågmäld. Och visst, tidigare har det funnits tillfällen då man blivit rätt trött på detta evinnerliga viskande.

Men det finns uppenbarligen grader i himmelriket också. För I’m the rain är inte ännu en habil dussinskiva från Sveriges mest konsekventa popartist. Nej, det här en toppnotering.

Helheten står märkbart stadigare än tidigare och tillsammans med ett par–tre verkligt utsökta små kompositioner – varav Ready och To be forgiven dröjer sig kvar längst – så är det här onekligen Sophie Zelmanis bästa album på riktigt länge. Kanske till och med någonsin.

 // Simon Bynert