Det enkla är det svåra, sägs det. Det gäller livet i stort. Lyckan, och allt det andra. (Jag har visst skrivit en hel bok på det temat.) Men det gäller också popmusik. Där som annars bör man dock skilja på enkelt och banalt. Eller, snarare: på enkelt och lätt. För banalt är också ett sånt där ord, som liksom snäll ofta får en förklenande töntstämpel på sig. Men ibland kan sanningen vara väldigt banal. Och det enkla genialt.

Jag skulle inte kalla Jon Allens musik för banal. Däremot enkel. Enkel som i omedelbar, som i vacker, som i medodisk, som i Beatles, som i … ja, som i pop. Bra pop. Som aldrig är lätt att göra. Jon Allen krånglar inte till det, men han gör oemotståndliga låtar med referensmässig utgångspunkt i 1970-talet. Och han sjunger med en varm, lätt raspig röst som lockar mig med in i en värld som är bitvis orättvis, sorglig och svårhanterlig – men där kärleken filat bort de alltför hårda kanterna och hörnen. Så att man inte blir dödligt skadad om man snubblar. Låtar som In your light och Lay your burden down är fulla av tröst och hopp mitt i vemodet.

Han har jämförts med en ung Rod Stewart, och framförallt röstmässigt är jämförelsen ofrånkomlig. Det sägs att han är Paul McCartneys nye favorit. Inte förvånande alls. (Även om Jon Allen själv ser John Lennon som en större influens…) Att han lyssnat mycket på Bob Dylan (lyssna t ex på New Years Eve), Tom Waits och Neil Young är inget han sticker under stolen med. När han ska beskriva sin musik så säger han: ”Green”. Grön alltså. Och efter att ha levt med hans musik i några veckor tror jag faktiskt att jag förstår precis vad han menar.

Och från mig får han definitivt grönt ljus!

 // Magnus Sundell