1980-talet är på återbesök, i frisyrer, kläder och popmusik. Pastellrosa ekon också i musiken – synttrumpeter, syntbas, stora glatta ytor. Jag tänker på befrielsen när 90-talets pop kom med blod och svett igen, långt från Whams och Wet Wet Wets vitbreda leenden.

Men det är ju jag, mina erfarenheter.

Johan Borgert & Holy Madre vet något annat. Tidigare har de fyllt tomrummet efter Jakob Hellman med låtar som Smal och Jag tror jag heter Daniel. Med nya albumet Nu är jag ett as kommer de ut i kamrerkostymer och polyesterljud. Fast bara delvis. I första låten tar en solosynt över totalt, i ett tvåminuterssolo. Den andra är mer gitarrpop. Mellan de polerna svänger skivan, och oj, vad det svänger. Välspelad disco kan vara kul, och i Nu ska du ha feedback fungerar kemin mellan 80-talsklang och låt, men den är ett undantag – de flesta aluminiuminslagna låtarna känns lite lånade, det gäller märkligt nog också texterna, och de är viktiga i det här bandet. I raka låtar som Romeo – en mjuk och udda kärlekssång som får vara lite halvtafflig – är texternas nakenhet en stor tillgång, och där bottnar bandet. Och trots inledningen är det där skivans tyngdpunkt finns.

Elias & the Wizzkids har tagit ett större steg. Deras förra skiva lät rätt mycket som Elias Åkessons gamla enmansband, nu gör de 80-talsprylen fullt ut, med bredsidor från syntstråkar, pumpande syntbas och Phil Collins-trummor. Jag borde reagera instinktivt negativt, men kostymen passar ju! Kanske för att Elias Åkessons engelska texter inte är lika känsliga för paketeringen, kanske för att låtarna är skickligt tillsnickrade utifrån formen. Kanske för att draget i refrängerna på låtar som Oh these nights och Hit ’n run kompenserar för det som är för mycket pastisch. Ambitionerna att problematisera manligheten hör jag inte förrän jag läser texterna, men låtarna kommer nog att höras i sommarradion i år.

Om Invasionen gör det blir det på gamla meriter. Här finns Dennis Lyxzén, som vrålade igång hardcorebandet Refused i början av 90-talet, och sedan varit en centralfigur i svenskt rockliv. På Hela världen brinner är han med och gräver sig bakåt till det som kom direkt efter punken. Det låter Ebba Grön och tidiga The Cure, jag tvivlar inte på att det här blir bra live, och det finns flera effektiva nästanpunklåtar här. Inledande Får aldrig tro får mig att tro på den här skivan, med sitt skrik mot vanmaktskrafter i en text lika rak som basgången. Men sedan kommer några bottennapp, där det inte hjälper att budskapet hörs, där jag önskar mig engelska texter, för det är så oartikulerat. Punkklyschor, på Sony Music, från Dennis Lyxzéns band? Märkligt, och rätt ointressant till slut.

Det påminner mig om att det där storslagna, mer teatrala, lite verklighetsflyende på 1980-talet nog också var en befrielse: för att musiken tog en någonstans. För att det var konst. Pendeln svänger, förstås. Och det är klart att det går att ladda också den mest plastiga produktion med mening.

Från releasepartyt för Johan Borgert & Holy Madres nya skiva. Bild: David Berjlund

(Krönikan har tidigare publicerats i Sändaren.)

 // David Berjlund