Äntligen är det här – vårljuset. Det förvandlar mina fönsterrutor till något mjölkvitt med stänk på. Men jag låter mig inte nedslås. Jag går ut varje dag till en vägkurva i vår by där det finns en träddunge. Några eldsjälar har röjt sly där. Samt placerat 10–15 fågelholkar i träden, med utsikt över de närmaste fälten. Fågelstaden består av hyresrätter som betalas med sång. Och vilken sång. Den börjar redan vid femtiden när ljuset ännu bara är ett obekräftat rykte över skogen. När jag går ut till träddungen (fågelstaden) har blåsipporna hörsammat kallelsen och samlats i hundratal. La résistance, motståndsrörelsen med blå baskrar, mönstrar mig: vilken sida är du på? Det känns inte som kontroll, utan som uppmuntran. De vill bara försäkra sig om att jag inte har fastnat i skammen över mina smutsiga fönster utan tar vara på glädjen över livet.

Jag står där länge ibland, och känner att jag befinner mig i centrum av en hemlighet som är så djup att den kan visas helt öppet, utan att förstöras. Här finns det utrymme för både ljus och skugga. Oväntade saker inträffar, allt växer, allt förändras, jag är införlivad, jag förstår inte allt, men jag får vara med, och ibland känner jag på mig att jag vet mer än jag förstår, att jag är större än alla de krav som samhället och jag själv ställer på mig  Någon dag senare förvånar jag mig själv med att plötsligt ha kraft att tvätta fönstren hemma, fastän jag sov dåligt i natt för att jag vaknade och tänkte på barnen (ni vet; man sätter sig upp vid fyratiden mitt i hopsnodda lakan och inser att allt man gjort som förälder var FEL).

Jag tänker på en god vän som en gång tillhörde en livaktig kristen församling. Hon är en av de märkligaste människor jag har träffat på. Musikdirektören som kom till församlingens picknick med grön plastskärm över den lockiga luggen och klev över gräset på illröda höga klackar. Korgen hon bar på var sprängfylld med dricka, smörgås, frukt och bullar. ”Man kan ju inte bara ta med till sig själv! Tänk om nån har glömt sin matsäck!”

Jag sjöng i hennes kör. På repetitionerna, mest. Jag hade sällan tid att vara med på söndagarna eftersom jag ofta var ute och höll föredrag någonstans i Sverige just på helgerna. ”Det gör inget”, försäkrade hon, när jag skämdes för att jag inte kunde ställa upp. ”Det viktigaste är att man sjunger någon gång i livet. Måndagskvällarna är lika betydelsefulla för gemenskapen.”

Och så kastade hon sig över flygeln och gjorde oss alla till en fågelstad, en motståndsrörelse. Med hjälp av Händels Messias. Dalakoraler. Och afrikanska befrielsesånger. Eller Duke Ellingtons Come Sunday.

Det blev oro i församlingen så småningom. Spänningar och konflikter. De handikappade barnen, som alltid funnits med i musikdirektörens barnkör, fick diskreta vinkar om att de kanske inte borde stå eller sitta längst fram på podiet och sjunga … de störde bilden. Bilden av en stark, trosviss och framgångsrik församling.

De som hade svårt med de nya tongångarna fick klara besked: ni behöver inte stanna kvar här, vi behöver er inte.

Min vän musikdirektören fick frågan från församlingens ledning: ”Vilken sida står du på?” Hennes lockar lyste röda i motljuset när hon berättade för mig en vårkväll: ”Kan du tänka dig, de frågade vilken sida jag står på! Och då sa jag: sidor, finns det sidor? Jag visste inte att det finns sidor. Och sen sa jag: i så fall står jag på dom svagas sida.”

Jag tänker på henne ibland och ser hur ett samhälle växer fram idag som hela tiden höjer ribban för vad vi ska vara och vad vi ska klara av. Det är ett samhälle som talar om ljus, men menar kontroll. Som talar om utveckling, men menar perfektion. Som talar om trygghet, men menar misstro. Vems sida är du på? Är du för oss eller emot oss? Du tänker väl inte gå din egen väg?

Det sägs att många unga mår dåligt i vårt samhälle idag. Men jag tror att det delvis hänger samman med att vi är på väg från ett skuld-samhälle (där man talade om ansvar, om att göra rätt) till ett skam-samhälle (där allt numera istället handlar om att vara rätt). Det är visserligen ett ljus som lyser över oss, men det ljuset tycks alltmer komma från en övervakningskamera. Vem ställer upp för min svaghet, vem värnar min hemlighet, vem försvarar det som behöver tid att mogna i mitt liv?

En människa är som en träddunge med fågelsång och blåsippor, ett växelspel mellan ljus och skugga, och hon bär på en hemlighet som ingen kontroll någonsin kommer att kunna registrera.

Jag minns att jag städade vardagsrummet en gång för åtskilliga år sedan (jo, jag har faktiskt gjort det några gånger sen dess också). Bakom den röda fåtöljen låg en hel hög av sönderrivna lappar. En oreda av teckningar och snabbt nerskrivna meddelanden. Jag kände igen dotterns handstil. Men vilken röra! Jag vände mig till dottern, sex år gammal var hon, och sa bistert: ”Det här får du ta och städa undan.”

Och hon ställde hela sin upprörda fråga mot min order: ”Jaha, och då har jag ingenstans att ha mina hemligheter! Var ska jag nu ha mina hemligheter?!”

Jag lät lapparna ligga kvar och läste dem inte. En gång har jag i alla fall gjort rätt som förälder, slår det mig nu.

(Texten har tidigare publicerats i Trots Allt.)

 // Ylva Eggehorn