Något av det som har varit värst med att förlora arbetet är att jag har förlorat relationer och sammanhang. Trodde jag i alla fall. Jag har suttit hemma och sörjt att jag inte längre har något arbetsmässigt skäl att åka till Bokmässan i Göteborg, till den i London, på kulturhelger och inte minst till Existentiella filmfestivalen i Falun. Förra året var första gången jag var där och denna pärla till träffpunkt för samtal, intryck och reflektion gick rakt in i hjärtat på mig. De tankar jag fick där har jag burit med mig under hela året, som till exempel den om att vår längtan bort ofta är ett uttryck för en längtan efter oss själva. Vi behöver resa bort, befria oss från tyngd, fysiskt eller mentalt för att få syn på oss själva.

Så, i förra veckan, slog det mig att det kan jag ju faktiskt göra i alla fall. Åka till filmfestivalen alltså.

Årets tema var Den lyckade människan. Ett tema som först kändes som om det hånlog mig i ansiktet. Förra året hade jag någon form av position, kanske en form av makt i kraft av förläggarrollen. Jag hade ett arbete som många drömmer om. Nu har jag inte det, jag skulle åka upp som bara Henrika. Hon som blev av med jobbet. Hon som inte är så väldigt lyckad. Sedan insåg jag att temat och jag var bästa vänner. Syftet med temat var naturligtvis att syna myten; att skilja den yttre framgången från den inre. Och oerhört intressant: undersöka de mänskliga drivkrafter som skapar och upprätthåller destruktiva kollektiva beteenden. Att då inte upprätthålla den yttre framgångsmyten kändes rätt rätt.

Väl i Falun insåg jag att jag, förutom att inte behöva gå miste om sammanhang, inte heller hade förlorat relationer; jag blev varmt och rejält omkramad. Kramar som omfamnade inte min kropp utan snarare min själ. Min självkänsla. Jag finns kvar.

Bild ur Lukas Moodyssons film Mammut.

Den första film jag såg var Lukas Moodyssons Mammut. Diskussionen om den har jag skrivit om på Seglora Smedja, så den kan ni läsa här.

Här tänkte jag istället ägna mig åt lite genus- och vuxenanalys: eftersom män är de som har mest yttre framgång i vårt samhälle och eftersom manlighet och handlingskraft ofta förknippas, var det en sak som blev skärande tydligt i de filmer jag såg: Filmerna gestaltar ytterst få mogna män. Vilket tyvärr är med sanningen överensstämmande, för att citera Isobel Hadley-Kamptz. Män flyr in i brutala gängkonformiteter, löjliga irrelevanta faktadiskussioner, försöker med alla medel hävda sin överlägsenhet, med muskler, motorer, maktpositioner och röster. Men agera moget, det gör de inte. De bryter inte de negativa gruppmönstrena. De går aldrig mot gruppen. (Ja, det finns undantag. Men män som grupp.)

Detta var särskilt tydligt i den andra film jag såg, De ofrivilliga, av Ruben Östlund. I samtalspanelen efter filmen satt filmens producent Erik Hemmendorff, journalisten Isobel Hadley-Kamptz och psykologen Ylva Axelson. Filmen, vars exakt utmejslade dialoger, ovanliga kameravinklar och långa oklippta sekvenser var något för mig helt nytt, skapade en känsla just av ofrivilligt betraktande. Fem av varandra oberoende berättelser, som jag med Ylva Axelsons ord, skämdes för att behöva titta på. Människornas beteende, eller rättare frånvaron av aktiva handlingar, frånvaron av mod, medmänsklighet och civilkurage, gjorde dem skamliga. Isobel menade att det vi såg var revor i civilisationen; hur djuriskt vi beter oss så fort omständigheterna tillåter det. Hur vi förtrycker varandra och ger oss på varandra om gruppen är tillåtande och ingen säger ifrån.

En av berättelserna handlar om två gravt berusade blondinfjortisar. Den ena tuppar av. Den andra försöker först hjälpa henne, men vågar inte längre när killarna i gänget börjat ta kort med henne på och alla flyr och lämnar den avsvimmade flickan kvar när de hamnat i bråk med en vuxen vars bil bucklats av en förbiflygande ölburk. I övrigt handlar berättelserna om ofrivilligt kuksugande som inte avbryter den pågående killgängsåterträffen, en raket i ögat som inte avbryter den pågående festen, ett slag mot en elev som inte leder till att läraren stängs av bums, en förryckt busschaufför som inte polisanmäls. Därför att (nästan) ingen säger ifrån.

Ylva Axelsons resonemang om att filmen handlar just om skam hjälpte mig stå ut med att ha sett den. Som hon sade: vi har svårt, väldigt svårt att bita huvudet av skam. Och gör vi det inte direkt, blir det nästintill omöjligt att bryta. Vi har då redan hunnit bli medskyldiga till den skam som bränner i oss alla som är del av den skamliga situationen.

Bild ur Ruben Östlunds film De ofrivilliga.

Men det som var värst i båda filmupplevelserna och i båda de panelsamtal jag fick följa: Barnens utsatthet. Vi lägger skammen på dem som är svaga, på dem som inte kan värja sig. Vi skäller neråt. Vi kränker barn. Och vuxna som inte kan visa barn hur man lär sig stå ut med skam och hur man bryter skam, vuxna som inte visar barn på den sunda skammen av att ha gått över en gräns tillskillnad från att bli skammad av någon annan och kunna sätta stopp för det, är inte goda vuxna. Och de barn som växer upp i denna intighet av icke-vuxna får svårt att bli hela, goda, människor som mår bra och förmår göra goda val.

Så den centrala frågan för mig efter en dag på filmfestivalen formulerades av Maria Lundqvist, skådespelerskan, efter filmen Mammut: Vad gör vi mot våra barn? Anna Kåver, psykologen och författaren, var inne på samma ämne: Dagens barn och ungdomar lever i ett helvete (hon arbetar med självmordsbenägna tretton-fjortonåringar); de har ärvt vår ambivalens kring hur vi ska leva vårt liv, men den är långt större för dem. Valen är fler för dem, frånvaron av närvarande ideal också. Som Ellen säger till sin dotter Jackie i en av de första scenerna i Mammut: ”Du kan bli precis vad du vill, älskling.” Den föreställningen får hon. Men hon får inga som helst verktyg för att göra sina val. Bara en massa frånvaro.

Se trailern för filmen De ofrivilliga:

 // Henrika Thomasson