Mumford & Sons spelar inte bara en euforisk tjo-och-tjim-folkrock. De skriver också texter om allvarliga och viktiga saker. London-bandet har blivit folkrockens nya kelgrisar och deras musik sprider sig nu över världen. Men de ser sig inte som pionjärer, snarare förvaltare av det som kommit tidigare. Indrag träffade killarna i Köpenhamn.

Mumford och hans söner förstår inte riktigt var de har hamnat. Familjesemestern har spårat ur. Det känns i och för sig lite märkligt att fyra kulturstinna grabbar, bosatta i London, är förvånade över ett omdiskuterat och ruffigt område i Köpenhamn. Det finns väl många sådana områden i London, kan man tycka.

Men med tanke på hur väluppfostrade dessa fyra herrar verkar vara, kanske det ändå inte är så konstigt att de höjer en aning på sina ögonbryn när de för första gången sätter sina boots i Christiania.

– Det här stället är ju helt sjukt! Men vi gillar det, säger basisten Ted Dwane samtidigt som han häller i sig kaffe och juice om vartannat för att göra något åt den sömndruckna uppsynen.

Mumford & Sons har blivit den nutida folkrockens nya kelgrisar. Med sina dramatiska texter om liv och död, skuld och försoning musikaliskt förpackade i upp till fyrstämmiga körer och skenande banjospel har de charmat både skäggiga musikskribenter och den publik som tidigare har hittat till band som Fleet Foxes och Noah and The Whale.

Just nu har turnésällskapet stannat i Köpenhamn och precis kommit fram till spelstället Loppen i Christiania. Loppen är ett slags saloonliknande ställe med trägolv, lågt i tak och en scen inte mycket större än en väl tilltagen replokal. Ett optimalt ställe för tjo-och-tjim-musik där publikens hårda klackar mer än gärna får stampas i golvet .

Ted Dwane låter mig följa med ner till Loppens katakomber där bandet har sina loger.

– Vi har spelat ihop i två och ett halvt år nu. Jag är ursprungligen från Bristol. Men nu bor vi alla fyra i London. Tidigare har vi spelat i olika band och det var så vi lärde känna varandra, vi hamnade ofta på samma spelställen med våra respektive band, förklarar han.

Plötsligt ramlar självaste Marcus Mumford in i logen. Pigg, trevlig och pratglad. Ganska snabbt ger både Ted Dwane och Marcus Mumford ett väldigt oförstört intryck. De är två musikälskande polare från London, med förkärlek för stämsång och banjo, som lever ut sin dröm just nu. De bubblar på om det fantastiska turnélivet, alla häftiga ställen de får spela på och alla trevliga och vänliga själar de träffar överallt.

Det är svårt att göra en regelrätt intervju med Marcus Mumford och Ted Dwane när det närmast känns som att träffa två musikintresserade vänner. Divalaterna lyser med sin frånvaro.

– När vi väl hade börjat spela hittade vi ganska snabbt fram till hur vi ville att det skulle låta. Vi förenades ju genom kärleken till bluegrass och folk- och countrymusik.

– Haha, jag minns när vi körde låten Awake my soul för första gången. Jag var helt exalterad över kraften när vi sjöng fyrstämmigt i refrängen. Just då kändes det som att vi var pionjärer, att vi var de första som någonsin hade gjort så, säger Marcus Mumford.

– Men. Så var det ju inte riktigt, säger Ted Dwane.

– Haha. Nä. Vi insåg väl ganska snabbt att det var ganska många före oss. Crosby, Stills & Nash, The Band, och ja, typ hur många som helst, säger Marcus Mumford.

Men trots att de inte kanske är några pionjärer tycks debutplattan Sigh no more, som kom i höstas, uppskattas både i Europa och USA. Men ännu mer i Australien.

Varför tror ni att ni har fått en sådan hype i Australien?

– Vi har ingen aning egentligen. Det har bara blivit så. Jag funderar på om min syster har kastat ut våra skivor och delat ut flygblad eller något, hon bor nämligen där, säger Ted Dwane och berättar att han äntligen kunde åka och hälsa på sin syster när bandet så småningom fick åka dit och spela.

De har svårt att förklara vad som egentligen hände. Det gick väldigt snabbt från att de nyfunna vännerna med banjokli i fingrarna och med mycket romantik och dramatik innanför sina waistcoats harvade på småklubbar för folkrockmänniskor i London till att plötsligt ha halva världen som spelfält.

Dessutom är de unga. Alla fyra är mellan 20 och 25 år gamla och har på vissa håll fått kritik för en viss brådmogenhet. En kritik som nästan alltid kommer som ett släptåg när ett gäng unga herrar sjunger om stora frågor och allvarliga saker.

För det är ett rikt och tidlöst språk de använder i sina texter. Ibland snuddar det nästan vid ett bibliskt språkbruk. I alla fall skvallrar låttitlar som Awake my soul och Roll away your stone om det.

– Vi har alla vuxit upp med musiken som finns i kyrkan. Men mer på ett pliktskyldigt sätt än av egen vilja. Men visst har det påverkat oss rent musikalsikt. I kyrkan sjunger man ju psalmer och sånger i stämmor hela tiden och kanske även med vissa nyanser som man även kan höra i vår musik, säger Ted Dwane.

– Min mamma älskar koralmusik. Det är något jag är uppvuxen med. Jag och Ben (Lovett, piano och keyboard red. anm. ) har dessutom sjungit i olika barnkörer när vi var små.

– Men man kan inte säga att vi skriver några religiösa sånger, säger Marcus Mumford.

– Nej. Eller: I alla fall inte mer än utifrån en moralfilosofisk synvinkel. Det religiösa språkbruket och frågorna kring liv, död, kärlek, sorg och allvar finns kvar hos oss rent kulturhistoriskt, men vi är inte själva religiösa, säger Ted Dwane.

Trots den orädda inställningen till allvar och hjärta och smärta är Mumford & Sons också helt vanliga strax-över-20-killar som gillar att ha kul. De berättar att de ska värma upp inför kvällens konsert med en match på en närliggande fotbollsplan. Och trots att min intervjutid har gått långt över avtalad tid verkar de inte särskilt irriterade över att jag dröjer mig kvar. Snarare tvärtom. Stämningen är uppsluppen. Ted Dwane drar sig undan för att borsta tänderna. Marcus Mumford tar fram gitarren och spelar lite nya sånger för mig och berättar att det faktiskt är Ted Dwane som är den bästa gitarristen i bandet, varpå Dwane tittar generat ner i marken och hittar på någon dålig ursäkt varför det inte alls är så.

– Vi har precis spelat in en EP med några nya låtar. Det är mycket mer akustiskt och åt bluegrass-hållet. Vi spelade in låtarna live och de kommer antagligen vara stommen på vårt nya album. Förhoppningsvis kommer den skivan någon gång i slutet av året. Vi har ett par olika turnévändor att klara av först … säger Marcus Mumford.

Familjesemestern rullar vidare.

- – - – -

Mumford & Sons består av:
Marcus Mumford – sång, akustisk gitarr
Ted Dwane – ståbas, sång
Winston eller Country Marshall – banjo, dobro, sång
Ben Lovett–keybord, orgel, sång

Se videon till sången Little Lion man från Mumford & Sons debutalbum Sigh no more:

 // Wilhelm Blixt