Rickie Lee Jones fortsätter gå sin egen väg. Efter förra studioskivan, det ambitiösa projektet The sermon on Exposition Boulevard, som utgick från Lee Cantelons bok om Jesus undervisning, The Words, och där hon placerade Jesus i en nutida kontext. Musikaliskt en ganska ruffig skiva, som låg betydligt närmare Patti Smith än Joni Mitchell (som Rickie ofta jämförts med). En smått fantastisk platta – om än betydligt mer krävande än vad en del av hennes fans klarade av.

Dessa fans bör ha lättare att ta till sig Balm in Gilead, för här är hon tillbaka i ett mer välkänt och lättillgängligt landskap, även om hon även här tar ut svängarna. Och att den är mer tillgänglig betyder inte att den är sämre, kvalitetsmässigt är den fullt i klass med förra skivan.

Duetten med Ben Harper i Old enough har ett luftigt sväng som för tankarna till hennes första platta och genombrotts-hiten Chuck E’s in love, medan Remember me är sköraste och vackraste country. Där har hon också hjälp av (sedan dess tragiskt bortgångne) Vic Chesnutt, ett samarbete som känns tämligen självklart. Detsamma gäller Victoria Williams, som också dyker upp på skivan, i den mäktiga hymnen His jeweled floor. Mellan dessa tre artister finns ett tydligt släktskap: folkrötterna, det kantiga och lite sköra anslaget, förkärleken och engagemanget för de missanpassade och udda existenserna, sökandet efter mening och andlighet, en konstnärlighet som hela tiden är på upptäcktsfärd.

Här finns också gäster som Allison Krauss, Jon Brion och Bill Frisell – men det är Rickie Lee Jones som dominerar skivan från början till slut. Hon åldras sannerligen med stor värdighet och integritet. Jag har aldrig hört henne sjunga bättre, och Balm in Gilead är hennes bästa skiva på många år. En del av skivans sånger har hon burit på länge, några ända upp till 20 år, och hon beskriver själv skivan som tröstande: ”Musiken är som balsam, även när sångerna leder ner till de allra mörkaste platser. Känslan är: om det finns en sol, så kommer jag att få se den gå upp.” Därav skivans titel, som hon lånat från en gammal gospel. Som i sin tur lånat frasen från Bibeln.

If there’s a sun, I’ll watch it rise
To dry the tears out of my eyes
If there’s a river, you can bet
There’ll be a sea for my heart yet.

(ur Bonfires)

Se och hör Rickie Lee Jones framföra låten Bonfires:

 // Magnus Sundell