Magnus Sundell skriver ofta: ”It is through the cracks (in the wall) that the light gets in” (han har ju hämtat det från någon låttext, förstås). Det tycker jag om honom för. Liksom som att vi som är rätt så håliga, som går omkring och tänker på våra brister och otillräckligheter, skulle vara dem som släpper igenom mest ljus. Det vill jag gärna tänka. De som inte törs visa sina brister har en mörk yta – tråkig. Död.

Därför läser jag också gärna sådana böcker: Böcker med personer som är mänskliga och lätta att älska, som är fulla av brister. I påskhelgen har jag läst två sådana böcker. Skärtorsdagen inledde jag med Maja Lundgrens Mäktig tussilago. (Jag är så imponerad att jag inte törs göra en vanlig recension av boken – jag tror mig inte förstå ens hälften).  I Mäktig tussilago får vi följa Oskar Riktelius psykos genom hans psykotiska samtal med sin psykiater. Psykiatern, som också framstår som djupt sympatisk, försöker få Oskar att komma ihåg och berätta om den middag som föranledde hans sammanbrott. Innan middagen var Oskar en doktorerande hemmapappa med två småbarn som levde jämställt och röstade vänster. Bodde på Söder. I flera delar av hans liv verkade de så kallade skarvarna inte passa ihop. Högborgerlig bakgrund – umgås i kulturvänstern på Södermalm. Fru med monetära ambitioner – universitetsanställd/hemmapappa. Faderns förväntningar – Oskars icke-revolt. I stycke för stycke växlar perspektivet mellan middagen, det som föregått middagen, samtalet med psykiatern och fragment från Oskars uppväxt. Långsamt växer förståelsen fram av hur psykosen kunde komma, och vad som faktiskt hände.

Språket i den här boken är fantastiskt. Jag läste faktiskt boken tre gånger i rad – direkt efter varandra. Det har jag inte gjort med någon enda bok sedan Röda Nejlikan. Dess uppbyggnad blev bara bättre för varje läsning. Den är – mästerlig. Jag tror att psykospratet sker på hexameter. Vissa scener är helt oförglömliga. Nästa gång jag hamnar på en middag med kulturvänstern ska jag testa frasen: Döden är en social konstruktion. Och många fler.

Brister är också det som kännetecknar huvudpersonerna i den helt enkelt förtjusande Vänta, blinka av Gunnhild Øyehaug, som kom ut i Norge 2008 och har överlastats med debutantpriser. Den tog jag tag i på påskdagskvällen. Och läste hela annandagen. Bokens huvudpersoner finns i Bergen, Oslo, Stockholm och Köpenhamn och har alla någon form av anknytning till litteratur eller litteraturvetenskap. Dante/Beatrice spelar en central roll. Paul de Man pekar finger. PJ Harveys musik är återkommande. Huvudpersonerna, unga och medelålders om vartannat, längtar alla efter kärleken, eller stöter bort den kärlek de får. Precis som det är i livet. Det är ju sällan optimal match, eller hur? Och just i skenet av kärleksbekymmer, nagelfar vi våra brister kanske allra hårdast. Om vi bara kunde ändra på det … och det … och det … så skulle Han/Hon älska oss. Naturligtvis vet vi att det inte är så det fungerar, ändå kan vi inte låta bli att tänka tanken, när vi står där, förlorade inför möjligheten att aldrig få det Ouppnåeliga: Kärleken Från Rätt Person.

Kärlekstemat kan verka banalt, men denna pärla till roman är långt ifrån banal. Eftersom längtan efter kärlek driver människan in i djupa existentiella funderingar, på samma gång fundamentala och banala. Vem är jag och varför finns vi? Till vad nytta? Vad är meningen? exakt samtidigt som Hur ser jag ut? Den är skriven med en till synes lätt penna. Stilen är driven. Lättillgänglig. Jag kan riktigt se för mig hur roligt författaren-litteraturvetaren  Øyehaug måste ha haft när hon skrev denna bok. Jag vill också! Kunna!

Och märkligast av allt efter denna störtdykning i ofullkomliga människors sorgliga levnadsöden: Jag känner mig riktigt upplivad. Av identifikationen, av de ömsinta skildringarna och inte minst av så skickliga pennor.

 // Henrika Thomasson