Tragedin i Bjästa är på allas läppar. En flicka blev våldtagen på skolans toalett av en jämnårig pojke, en katastrof för de inblandade som kommer att ta år av deras liv att bearbeta. Att ha hamnat i mediefokus underlättar knappast.

Den fruktansvärda händelsen har blivit något som alla anser sig ha rätt till. Du och jag tycker saker hit och dit om den, naturligtvis, annars vore vi inte människor. Men har vi rätt att döma?

Anhöriga till den inblandade pojken har grovt svartmålat den våldtagna flickan på nätet. Människor som fullt begripligt vill ge flickan sitt stöd har svarat med att offentligt smutskasta pojken och hans mamma. Vad som uppstår är en malström, en nedåtgående spiral av hat, en sänkande kraft som bara skadar. Det är lätt att dras med, men jag kämpar för att reagera på ett annat sätt. Så här:

Att döma är rättsväsendets uppgift, inte medmänniskornas. Ingen av oss utomstående kan döma. Inte heller kan vi ursäkta och släta över, det som hände ska inte hända, och vi kan inte blunda. Vi måste förstå att sådana här saker faktiskt inträffar bland unga människor, att det tyvärr inte ens är sällsynt. Bjästa har med fog kallats toppen på ett isberg.

Fokus måste riktas bort från de enskilda inblandade, som behöver läka sina sår och försonas med sig själva ifred. Berättelsen om Bjästa kan fyllas med en mer allmän innebörd och bli en berättelse om kärlekslöshet, rädsla och ensamhet där det inte finns onda och goda, bara människor som missförstått och missförståtts av livet. När jag tänker så – när jag skalar bort det skydd mot beröring som hat och fördömande är – då blir sorgen över det inträffade nästan outhärdlig. Och jag blir själv på allvar en del av berättelsen, inte bara någon som står utanför och granskar och tycker och vet bäst.

Jag tillhör de tiotusentals kvinnor i Sverige med erfarenheter i bagaget liknande det som hände i Bjästa. Det väckte inte hat i mig utan andra destruktiva känslor: Skräck, skam och förträngning. Hämndlystnad kände jag aldrig. Det som hade hänt, hade hänt. Inget skulle kunna göra det ogjort. Med den insikten måste jag gå vidare.

Tiderna förändras. Idag när unga flickor våldtas talas det om saken. Vi håller på att överge en uråldrig myt om våldtäkter: ”Det vet man väl hur män är, de kan inte behärska sig, hon får skylla sig själv.” I stället skapas en bild av våldtäkt med bäring på verkligheten: Den våldtagna är inte ansvarig för det hon utsätts för. Det borde vara självklart, men först de allra senaste åren, efter sekler av skambeläggning av offret, har insikten börjat sippra in i det allmänna medvetandet.

Ur den aspekten är händelsen i Bjästa, och det offentliga samtalet om den, något som angår alla. Nästa steg är att förstå att en ung pojke som våldtar också är ett offer. Det är frestande att göra honom till ett monster, i samtidens högteknologiska kommunikationssamhälle går demoniseringen dessutom skrämmande fort, men i stället borde vi mer eftersinnande diskutera de generella samhällsstrukturer som danar pojkar och män.

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

 // Maria Küchen