Jaha, vad ska man säga om det här? Di Leva har gjort en coverskiva med superhits från 80-talet. Här samsas U2 med Depeche Mode med David Bowie med Phil Collins med Neil Young med Abba… Ja, ni fattar, va?

Och om det är svårt att bli klok på syfte och mening med skivan så långt, så blir det inte mycket tydligare när man lyssnar på den. Mer än kanske att de egna idéerna är slut, eller (lite snällare) att det här kan vara ett sätt att lyfta fram rötterna till den egna musikaliska sfären.

Men i så fall kan man undra varför i stort sett allt fått samma anonymt syntiga inramning, och varför Rockin’ in the free world låter som Alcazars låt i 2011 års melodifestival.

Alltihop känns ganska sorgligt, och det är svårt att tänka sig att detta är artisten som en gång gjorde Vi har bara varandra.

Om ni förresten undrar hur den där halvan i betyget förirrat sig in här så är den en liten bonus för avslutande The winner takes it all. Den är rätt okej.

(I butik 31 mars. )

 // Rikard Flyckt