Ordet ”eklektisk” används med förkärlek av en viss kategori musikskribenter. Det är i grova drag ett ord som används när man har svårt att sätta etikett på ett band eller en artist.

Ordboksdefinitionen av eklektisk är något som ”försöker förena idéer från olika håll”, och även om det i popjournalistik oftast använts som ett positivt omdöme är själva ordet en smula tvetydigt – det betyder precis det där, men kan lika gärna betyda att man blandar på ett osjälvständigt sätt.

Nå. Teddybears skulle kunna vara ett annat sätt att definiera ordet eklektisk. Dansmusik, rock, hiphop och en hel del annat slåss om utrymmet i bandets musik, förr och även nu på Devil’s music.

Och som om det inte var nog är gästlistan på det nya albumet nästan lika lång som låtlistan. Bland de mer namnkunniga gästerna hittar vi B52’s och Flaming Lips.

Det säger sig självt att resultatet blir lite gott och blandat. En del, till exempel Flaming Lips-samarbetet Chrystal meth christians, är sin ganska lättköpta drift med USA:s kristna höger till trots riktigt lyckad – den svänger och gungar och känns trevligt Wayne Coyne-knäpp. Annat blir en smula platt. Det gäller i första hand ett par instrumentala låtar som mest känns som utfyllnad.

Om man uppskattar det emellanåt ganska tramsiga anslaget är en smaksak, eller möjligen en fråga om dagsform. Men livepotentialen på materialet är hög; de dansanta låtarna dominerar och det är trots allt svårt att inte dra lite på smilbanden till titelspåret.

Så är då skivan eklektisk som i osjälvständig? Nja. Det är svårt att tänka sig den utan de ofta ganska rejäla bidragen från gästerna. Å andra sidan är det firma Arve/Åhlund/Åhlund som står för grundstämningen, så det är väl bara för lyssnaren att välja själv.

 // Rikard Flyckt