I detalj har jag nu helt ofrivilligt följt finalen i Melodifestivalen – via kvällspressen, Facebook och vänners samtal.

Fenomen som Melodifestivalen är oupplösligt inflätade i den samtida massmediala djungel jag hjälplöst lever i. För att slippa få sinnet kontaminerat av Melodifestivalen skulle jag behöva flytta till ett eremitage någonstans. Det finns stunder när jag inget hellre vill, men nej, det vore emot mina principer.

Jag har ett motto för min egen verksamhet, professionellt och som människa: att förstå var jag finns. Stänger jag ute allt jag inte själv gillar, då stänger jag också dörren till den förståelsen. Låt mig förtydliga mig: jag tycker Melodifestivalen är skräp. S-K-R-Ä-P. I mina ögon handlar det om en genomkommersialiserad halvkorrupt industriell produktion av dålig musik där den enda högkvalitativa mediala bevakningen skulle gå ut på att kartlägga hur pengarna rullar och makt utövas.

Och ändå. Alla utom jag verkar ta Melodifestivalen på allvar. Unga och gamla sitter där tillsammans vid sina tv-apparater med chipsskålar, läsk och vin och hjärtat fullt av förväntan och engagemang. Jag kan inte bli annat än nyfiken: Vad beror det på? Vad?! Kan någon där ute förklara?

Tydligare kan det hur som helst knappast exemplifieras att medierna ibland fortfarande fungerar som menings- och gemenskapsskapare i en alltmer splittrad värld.

Generellt är tv inte som förr, när hela landet bänkade sig för att se Hylands hörna. (Ja, jag vet att jag ständigt skriver om Hylands hörna, det beror på att det programmet var symptomatiskt för sin tids medieklimat på så många sätt.) I dag, för att hårdra, har varje familjemedlem en egen tv och var och en tittar på sitt. Om det inte är final i Melodifestivalen. Jag repeterar min fråga: Vad, vad, vad beror den på, folkets kollektiva kärlek till något så … pseudomusikaliskt?

(Krönikan har tidigare publicerats i Kyrkans Tidning.)

 // Maria Küchen