Hos mina farföräldrar i Älvsjö fanns varje år en ny utgåva av Federativs Arbetarekalender. Den innehöll – förutom årliga datum och namnsdagar – folkbildande artiklar om allt från vulkaner till Goethe. Samt en Ordlista för Vardagen. Ordlistan började varje år med en ny bokstav. 1950, året jag föddes, hade man kommit till bokstaven ”i”. Där kunde man ta del av ordförklaringar till illiterat, itinerera och interimistiska beslut. Ordlista för vardagen underskattade varken behovet av den kunskap som ger makt eller läsarnas förmåga att ta till sig kunskapen, det är uppenbart.

Det var här jag för första gången mötte ordet imponderabilia. Vad i hela världen betyder det?

Ordlistan förklarade: ovägbara ting i politiken, psykologiska faktorer, svårberäkneliga men nödvändiga vid uppfattningen av en fråga. Jag fick läsa om det där ett par gånger. Sen insåg jag: det här är ju precis vad jag håller på med. De långsamma, nästan osynliga processerna i ett folk, där reflektion pågår, värderingar och åsikter bildas, opinioner formas och eventuellt till sist tar form i skapande av kulturella uttryck, eller byggnader, lagstiftning, organisationer och beslut.

Det oroar mig att jag ser ett glapp mellan den här processen och de beslut som fattas på politisk nivå. Som två isflak glider de långsamt ifrån varandra.

Därför behöver vi ett offentligt samtal om kultur och kulturpolitik. I det samtalet behöver vi många berättelser som kan förmedla komplexa sanningar. Att berätta är ett existensiellt grundbehov som skapar mening och ger ramar för kunskapen, så att vi kan värdera ny kunskap utan att den blir fragmentarisk. Det här gäller framförallt berättelser om framtiden, ”minnet av framtiden”.

Litteratur och andra konstformer handlar inte enbart om estetisk konsumtion, utan om ”möjligheten att  föreställa sig något annat” – och att tro att det är möjligt att åstadkomma något annat än den situation som för tillfället råder. Det är i grunden en demokratifråga. Vem eller vilka skriver framtidsberättelserna idag? Var övas den kritiska förmågan att ifrågasätta det till synes självklara?

De senaste åren har vi haft en upprörd debatt om ”finkultur” och ”populärkultur” – vad ska man satsa på? Men mellan elitism och populism finns bildningens möjlighet. Jag skulle vilja se en politisk ambition för folkbildning i Sverige. Och det gäller inte minst för skolan: Utbilda lärarna i våra skolor i berättande.

Första perioden varje skoltermin skall tillbringas i det obligatoriska skolbiblioteket. Läs högt för och med barnen – inte bara för de minsta.

Ge barnen språk och berättarstrukturer. Teater, film, litteratur, musik och konst förmedlar berättelser.  Och ger förmåga att förstå och värdera ny kunskap, därför att man har en referensram där man kan ta in och tolka det nya man lär sig. Att lämna barn och unga människor ensamma framför datorn och kalla det ”forskning” är ett övergivande – de lär sig bara att skriva av torftiga texter och artiklar på Internet, utan att förstå vad de skriver av.

Vägra betrakta kulturskapare som företagare – de är forskare och i sitt kreativa arbete i princip lika oanvändbara som grundforskare. Tillämpbarheten (och möjligheten att sälja sitt verk) kommer i ett senare skede! Kreativitet är en mänsklig aktivitet och ett värde i sig!

Skapa en politisk/ekonomisk mellannivå för kulturskapare, mellan löntagare och företagare. Det är inte svårt med dagens teknologi att ha ytterligare en kolumn i administrationen. Anpassa skatter, avgifter och bokslutskrav efter denna grupps reella förutsättningar.

Betrakta kultur som investeringar i allmännytta.

Och sist men inte minst: låt oss som älskar Gud och vill följa Jesus arbeta tillsammans för en förnyelse av konstnärliga och kreativa uttryck i våra kyrkor.

Imponderabilia!

(Texten har i en något längre form tidigare publicerats i Trots Allt.)

 // Ylva Eggehorn