Jag har varit på en första visning av Jerusalem 2010 på Dramaten. Pjäsen är skriven och regisserad av Eva Bergman. Det var jag, solidaritets- och kultureliten (eller delar av den – den del som liksom jag vandrar fritt mellan kultur och bistånd, fast på en helt annan nivå. Jan Eliasson och Pär Wästberg, om ni förstår vad jag menar, fast jag tror inte att de var där). Jag fick vara där för att min gamla pappa är sakkunnig i Mellanösternfrågor och har hjälpt till med faktakoll. Om det heter långdistansmissil eller – robot, om det är troligt att Israel skulle kunna missa ett mål i Iran. Vilket hotell i Jerusalem som Hilary Clinton skulle kunna tänkas ta in på. Som en katt bland hermelinerna satt jag där och njöt av skådespelet.

Jag vill inte avslöja för mycket av pjäsen, eftersom den inte har haft premiär ännu. Inte heller vill jag bedöma eller recensera uppsättningen; de jobbar ju fortfarande med den, även om den kändes väldigt färdig för mitt otränade öga. Historien är i alla fall mycket spännande, skådespelarna är lysande och det var oerhört intressant att få se vad som händer med en pjäs i utveckling. Jag läste manus i januari första gången och mycket hade ändrats – och förändras av att gestaltas på en scen!

Så mycket kan jag säga som att pjäsen panorerar storpolitiken i Mellanöstern på ett mycket handgripligt, överskådligt och dramatiskt sätt. En crash course för den som vill förstå alla sidors synpunkter i den konflikt som skulle kunna utlösa ett världskrig, men som redan nu har gjort miljoner människor till flyktingar i flera generationer och som dödar och raserar och dödar. Gå och se den!

Hon är rasande skicklig, Eva Bergman.

Och jag har rasande tur som har fått titta in i processen.

 // Henrika Thomasson