Folkteatern i Gävleborg och Birgitta Egerbladh har gjort ett litet under med föreställningen Kom ta min hand. Det är dansteater. Ingen pjäs, ingen historia, många små handlingar. Lite musik, mycket rörelse. Stycken av Shakespearetexter, utbrutna ur sina sammanhang.

Låter det fragmentariskt?

Det är precis tvärtom: en föreställning med osannolikt flyt, en total, lyrisk men lättillgänglig helhet som mer känns som musik än som drama.

Dans? Jo. ”Dans”? Nej. Men rörelsen är fullkomligt bärande, ibland spastisk, stora tics, ibland skön – då och då samtidig hos de nio aktörerna, ibland rör de sig på varsitt håll, ibland seriellt, så att de tar vid i varandras rörelse.

Likadant med texten. Plötsligt en scen från En midsommarnattsdröm, snart en från Romeo och Julia. Dialogen mellan Romeo och Julia börjar, från vänster i gasklockans runda rum kommer en annan av männen in, tar över Romeorollen, den andre försvinner, texten går som i en kedja bland skådespelarna. Det blir som att orden frigörs från handlingen, som att kärleken blir större än paret.

Det är i någon mening abstrakt. Upprymdheten jag känner, jag som får se, höra, njuta detta, är mycket konkret.

För något år sedan rörelseregisserade Birgitta Egerbladh humorgruppen Klungans föreställning Det är vi som är hemgiften.

Absurdismen därifrån känns igen i Kom ta min hand. När den möter Folkteaterns skådespelare, Shakespeares texter, den sanslöst genomarbetade scenografin och rekvisitan, och det underbara teaterrummet i gasklockan i Gävle så blir det en sång om kärleken och livet.

Mörk, ljus, lycklig, gränsöverskridande.

Sista föreställningen ges 28 mars. Boka!

www.gavlefolkteater.se

 // David Berjlund