Å ena sidan: Hade vi inte haft Bob Hund hade Babian känts tokfräscha. Å andra sidan: Utan Bob Hund är det fullt möjligt att Babian inte hade funnits. Eller åtminstone inte låtit som de gör, och då hade man aldrig behövt jämföra.

För den som inte hört Babian kan jag alltså berätta att Malmöbandet spelar energisk rock med smarta texter på skånska. En del är rent trams, en del hugger till rätt bra i beskrivningarna av det sönderfallande folkhemmet, en del är mest kul i största allmänhet.

Babian kallar sig själva för garagerockband, och det är faktiskt att förminska sig själva en aning. Inte för att Hälften dör av fetma är ett särskilt subtilt album, men det bjuder på betydligt mer än bara skrammel.

Den främsta tillgången är kanske ändå det goda humöret. Det är svårt att inte flina snett åtminstone några gånger när man lyssnar igenom skivan.

Samtidigt är det också ett visst problem. Inte minst – ja, nu är jag där igen – om vi jämför med de trots allt ganska uppenbara förebilderna. Där Bob Hund mixar trivsam galenskap med desperation, svärta och bråddjup är Babian mest … ja, trivsamt galna.

Det är verkligen inte det sämsta, och ger vi dem ett par album till kanske de är där.

Nu sitter jag mest och tänker att det vore nog väldigt roligt att se det här bandet live ändå.

 // Rikard Flyckt