Jag tappade bort en vän. Vi tappade bort varandra. Jag är inte ens riktigt säker på hur det gick till.

Saker blev fel. Fast på ett sådant smygande, organiskt sätt att ingen till slut vet hur det började. Man vet bara att någonting har förändrats. Kanske var det nödvändigt? I hjärtat bränner frågor om misslyckanden och svek.

Tidig söndag morgon står jag i köket och fixar frukost åt mig och sampis (ja vad kallar man en kompis som man delar radhus med …?) Elsa. Tre små hundar pustar ut efter lång-långpromenad. TV:n står på, det är Hour of Power. Jag tänker precis säga någonting cyniskt om tv-predikanten med det bländvita léendet, när han börjar prata om Petrus. Jag kommer av mig.

Han pratar om misslyckanden. Om Petrus misslyckanden. Om det stora sveket. Och hur Jesus, nu när han är återuppstånden, egentligen bara har en enda fråga till Petrus. Inte ”Varför…?” eller ”Hur tänkte du då?”

Han frågar “Älskar du mig?”

Allt som hänt, liv och död, tidslinjer i alla riktningar, samlas i den enda frågan … älskar du mig?

Elsa blir tyst framför tv:n och jag torkar smygtårar där jag står och skalar ägg.

Predikanten som jag ville avfärda heter John Maxwell. Han pratar om hopp.

Jag vispar ångande mjölk till espresson och tänker att det är så det är. Det finns alltid hopp. Det är aldrig för sent. Och även om jag inte riktigt förstår vad det är som har hänt mellan mig och min vän, handlar allt om den enda frågan. Resten är liksom inte intressant. Egentligen.

Jag älskar honom, min vän. Ska ringa i veckan.

 // Camilla Önell