Jag har precis kommit hem efter att ha sett Silversjön på Folkoperan med Torkel Petersson i en av huvudrollerna. Jag vet redan nu att detta har gjort ett oförglömligt intryck på mig.

Egentligen har jag lite svårt för opera. Mest för att jag inte är så tränad på det – jag kan liksom inte ”läsa av” föreställningen och förstå den, i alla fall inte utan en massa förklaringar från programblad, recensioner och initierade människor. Jag hamnade på denna föreställning av det enkla skälet att min mor fått i 70-årspresent av sin kusin att ta med man och barn och gå och se den. Det är jag väldigt tacksam för. Annars skulle jag aldrig få några nya intryck –  om jag bara gick på sådant jag vet att jag kommer förstå, menar jag. (Sedan var detta en talopera, så det var inte så svårt).

Silversjön är skriven av Kurt Weill och Georg Kaiser, i Tyskland på 1930-talet. Strax därefter var Gestapo Weill på spåren och han fick gå i landsflykt. I programbladet står det att det är en pjäs om skuld, försoning och klasskillnader. Det bådade gott, tyckte jag, och mina spirande förhoppningar kom inte heller på skam. Handlingen är i korthet följande: Severin och hans vänner är arbetslösa, medellösa och hungriga. De stjäl mat i en livsmedelsbutik och blir jagade av två poliser. Den ene, Olim, skjuter Severin i benet. Severin hamnar på sjukhus. När Olim inser att det enda Severin stulit är en ananas, drabbas han av samvetsförebråelser. Strax därefter vinner han högsta vinsten i ett lotteri (varför är det alltid så enkelt, så tydligt på scen? Varför inte i verkliga livet?), lämnar polisyrket och för att försona den synd han tycker att han har begått mot Severin köper han ett slott med tillhörande husföreståndarinna, där han vårdar och göder Severin, i förhoppningen av Severin ska bli lycklig och att hans skuld därmed ska utraderas.

Men Severin är hatisk av hämndlystnad mot den polis som sköt honom för en usel ananas, ovetande om att denne är Olim. Båda är alltså fångar i sina egna tvångsföreställningar av samma händelse, till det yttre gestaltad av slottet och de identiska slottsherrekläderna. Så småningom uppdagas sanningen, och efter en del förvecklingar hamnar slottet i husfruns händer, Severin och Olim, befriade från sina tvångsföreställningar om skuld respektive hämnd, försonas och vandrar mot vad de tror ska bli deras undergång. Vädrets makter fryser den sjö där de tänkt drunkna till is, de finner att vägen bär, och vandrar vidare tillsammans, mot nya möjligheter.

För mig, som ofta utgår från att det mesta antagligen är mitt fel på ett eller annat sätt, var skuldtemat oerhört intressant. Hur skulden uppstår som idé hos oss, hur den förslavar, hur omöjligt det känns att bli av med den, och hur den plötsligt, utan att vi själva ingriper, kan upplösas av att vi ser den utlösande händelsen i en annan dager. Inte minst den kollektiva skulden av att vara född till bättre villkor, tänkte jag på. Och hur svårt det är att enskilt gå in och sona den kollektiva skulden; hur komplicerat det kan bli. Och hur försoning befriar oss. Vi letar fåfängt och hopplöst efter förlåtelsen hos den andre; men ibland är det omöjligt. Oavsett måste vi hitta försoningen i oss själva, befria oss själva.

Scenografin är gjord av Peter Lundkvist, en stålkonstruktion i tre våningar, med sex filmdukar, som förde mina tankar till futurism och dåtidens  tilltro till ingenjörskonst. Mycket snyggt. Och koreografin, regin, kroppsspråket är magiskt. Torkel Petersson är akrobatiskt spattig. Jag associerar till en spratteldocka och tolkar det som att Olim är slav under skulden och därför rör sig så ryckigt. En annan möjlig tolkning är att Olim blir så där spattig av att springa omkring på ett slott, nästan utklädd, och spela slottsherre. Men överhuvudtaget gungar ensembeln i takt med musiken (jag sitter fortfarande här och gungar).

Sedan, till sist: Vad bra det blir med en skådespelare bland operasångare! Torkel Petersson hann väl ha 25 olika uttryck medan de övriga medspelarna hann med ett. Det är helt enkelt skillnad på skådespelare och operasångare, de uttrycker sig på olika sätt. Och för mig, som inte är så bra på opera, men något av en mästare på att försöka tolka ansiktsuttryck, var hans skådespeleri den stora behållningen.

Sedan sjöng han vackert också. Baryton, heter det tydligen.

Summa summarum: Snyggare förkroppsligande av skulden har jag väl aldrig sett.

 // Henrika Thomasson