Det är faktiskt första gången Rosanne Cash spelar i Stockholm. (Hon har gjort en enda Sverige-spelning tidigare, i Dalhalla förra sommaren. I regn, inför tvåhundra personer…) Inte en dag för tidigt för denna synnerligen rutinerade artist, som i hemlandet USA räknas bland de stora och som hunnit med dryga tiotalet album, mängder av hits och en Grammy-utmärkelse (samt ytterligare åtta nomineringar) sedan debuten med Right or wrong 1979. Men här i Sverige var det nog många som först upptäckte henne i höstas, då hon släppte skivan The list, där hon tolkar några av de låtar från den lista fadern Johnny gav henne som 17-åring, där han skrivit ner de 100 viktigaste country- och folklåtarna han tyckte hon borde kunna. Först efter Johnny Cash’s bortgång 2003 plockade hon fram listan igen, och började fundera om hon inte skulle göra något med den.

The list blev en stor publikframgång – och hon och maken, producenten och gitarristen John Leventhal, har verkligen lyckats göra något personligt av de gamla klassiker de valt ut. (Och jodå: innan konserten bekräftar Rosanne för min gode vän Lasse Lindfors att det kommer att komma en The list, volume two.)

Tillsammans står de nu, äkta paret Cash och Leventhal, på ett utsålt Nalen, och bjuder på en hel rad av låtarna från The list. Och de funkar lika bra, faktiskt ännu bättre, live. Även om det blir coolt och tillbakalutat här liksom på skivan, så finns det ofta mer energi här. Vilket framför allt beror på John Leventhals magnifika gitarrspel. Ett gitarrspel som inte lämnar något övrigt att önska; det är lika lyhört som initiativrikt, lika coolt som energiskt, lika dynamiskt som effektivt. Ja, han har en hel orkester i den där gitarren. Jag lovar att ingen saknar ett fullt band denna kväll. Han får dessutom med den äran agera sång-stand-in för några av skivans gästartister, som Bruce Springsteen och Elvis Costello.

Rosanne Cash & John Leventhal framstår lite som den mogna nattklubbsversionen (nåja, der är mer blues och rock’n’roll än så, men hela tiden coolt och elegant) av Gillian Welch & Dave Rawlings.

Rosanne Cash är egentligen en ganska begränsad sångerska, men hon har personligheten, värmen och professionaliteten. Och hon är en smått fantastisk låtskrivare. (Hon är för övrigt det enda av Johnny Cash’s fem barn som verkligen fått ärva hans begåvning.) Så förutom grymma versioner av The list-låtar som The long black veil, Sea of heartbreak, Girl from the north country, I’m movin’ on, Motherless children med flera, får vi också höra några av hennes egna låtar, bl a fyra låtar från förra skivan Black Cadillac: titellåten, Radio operator, Burn down this town och The world unseen. Vi får även några äldre, som den fantastiska September when it comes och Seven year ache, hennes stora genombrottslåt från 1981. Som första extranummer, ensam med gitarr sjunger hon en gripande version av The wheel, titellåten från hennes kanske allra bästa skiva i mina öron.

En låt av pappa Johnny får vi också (hon avfärdar annars önskemål om hans låtar med att ”you would’nt go to your daddy’s office and do his work, would you?”), Tennessee Flat Top Box, som hon hade en number one-hit på countrylistan med 1987. (Pappa Johnny nådde faktiskt bara elfte plats när han släppte den 1961.) Hon tillägnar den Lasse Lindfors, som var god vän med pappa Cash.

”Nästa gång ska vi spela på ett ställe med sittplatser”, lovar Rosanne Cash innan hon lämnar oss. Visst, det vore trevligt, särskilt för dem som är korta, men en sådan här kväll var det nog ingen som tänkte på att de var trötta i fötterna eller hade ont i benen. I alla fall glömde jag helt mitt nageltrång i höger stortå.

 // Magnus Sundell