Vi är bara en handfull, som ser filmen Sebbe tillsammans. Jag föreställer mig att det är så det kommer att se ut i biosalongerna sedan också när filmen väl har haft premiär (12 mars),  för allting signalerar smal film. Men just nu är det förhandsvisning, med anledning av att Sebbe har belönats med Svenska kyrkans filmpris 2010. Kort därefter fick den dessutom pris som bästa debut, vid filmfestivalen i Berlin.

Men trots prisglansen andas allting lågbudget. Det är en långsamt berättad och lågmäld historia om 15-årige Sebbe (Sebastian Hiort af Ornäs), som är mobbad i skolan och som lever med mamman Eva (Eva Melander), som inte orkar vara mamma. De mobbande skolkamraterna gör inga starka skådespelarinsatser, men ändå är det just i enkelheten, som trovärdigheten växer fram.

Den som tar sig tiden att se denna film får uppleva en stark och smärtsam berättelse, utan självklara svar. Den utspelar sig i ett nyfattigt Sverige, som många av oss sällan eller aldrig upplever på nära håll. Mitt i sin förnedring är Sebbe Kristuslik, genom att hela tiden vända andra kinden till, älska och förlåta, men utan att bli en kliché. Men det finns också en punkt i filmen, som leder mina tankar till en helt annan sorts martyrer – dem som vi betraktar som fanatiker. Jag funderar för mig själv om det är där regissören Babak Najafi placerar sin verkliga poäng, i ett försök att hjälpa oss andra att förstå den desperation, som ibland föder våld och död, snarare än förlåtelse och kärlek.

 // Jonas Lindberg