Som så många svenska hårdrocksband så är Nikolas band Millencolin en av Sveriges mer okända exportsuccéer. Mycket större utomlands än på hemmaplan. Utom möjligtvis i Örebro.

Här får punkrocken stå tillbaka för pop/rock på svenska. Country, pop, rock, visa och progg samsas hur bra som helst. Och texterna om att bli äldre, med allt vad det innebär av här och nu och återblickar, känns naket ärliga och inte det minsta pretentiösa. Skulle Millencolins saga vara all så finns det här mer än nog att bygga vidare på. Och Jeremias i Tröstlösa mår nog bara gott av att få lite konkurrens som bygdepoet. På samma sätt som Eldkvarn och Lars Winnerbäck besjungit Norrköping respektive Linköping så är det den stora småstaden på närkeslätten, och uppväxten där, som besjungs här.

 // Anders Carling