Först fick Jeff Bridges en Golden Globe för ”bästa manliga huvudroll” för sin insats i filmen Crazy heart. Sedan fick han en Oscar av samma anledning. Låten The weary kind (skriven av Ryan Bingham och T Bone Burnett) från filmen fick dessutom en Oscar för ”bästa originalsång”. Men på hur många biografer kan man se filmen här i Sverige, där den hade premiär i fredags…? Ryktet säger: en. (I så fall går den kopian just nu på Sture-biografen i Stockholm.) Men riktigt så illa kan det väl ändå inte vara?

Crazy heart bygger på en roman av Thomas Cobb, och Jeff Bridges spelar den nedgångne, alkoholiserade countrysångaren Bad Blake, som sett sina storhetsdagar försvinna i backspegeln och som nu åker runt och spelar på barer och bingohallar på olika småorter. Det var många år sedan han skrev en sång, men han har legendstatus och många vill ändå höra hans gamla låtar. Hans musik har mycket mer med 70- och 80-talets s k outlaw-country att göra än dagens Nashville-country.

Hans självdestruktivitet är inte utstuderad eller aggressiv, snarare desorienterad och uppgiven, och Bridges spelar än en gång en (för det mesta) charmerande slusk med bravur. Utan stora åthävor, med nyanser och stor trovärdighet.

Vid en spelning i Santa Fe möter Bad Blake journalisten Jean Craddock (spelad av Maggie Gyllenhaal), en betydligt yngre ensamstående mamma med en fyraårig son, Buddy. Det som börjar med en intervju leder till förälskelse och en (omöjlig?) relation. Ska det bli Blakes räddning och väg bort från sitt tämligen miserabla liv?

Eller är det den yngre och framgångsrike countryartisten Tommy Sweet (Colin Farrell) som ska få honom på fötter? Sweet spelade en gång i tiden i Blakes band och Blake var hans mentor på vägen upp. Men Blake känner sig nu sviken av sin unge lärjunge, har svårt att ta att det nu är Sweet som säljer skivor och drar de stora massorna. Sweet har dock inte glömt sin läromästare, och han kommer med olika erbjudanden.

Crazy heart är en liten enkel film, utan stora pretentioner. Den berättar en gripande historia rakt upp och ned. Men då historien bärs fram av ett briljant skådespeleri och bra musik växer den till en riktigt stor film. Framförallt handlar det om Jeff Bridges, som här verkligen gör sitt livs roll. Han visar sig också kunna sjunga – alla skådisar i filmen sjunger själva – och skulle lätt kunna börja ge ut skivor och turnera. Fick han dessutom som här ha T Bone Burnett som producent, ja, då vore nog succén ett faktum. (Han sjunger fyra låtar på CD:n med filmens soundtrack.) Han har dessutom precis den rätta looken. (Om det nån gång ska spelas in en film om Waylon Jennings, då vore Bridges klockren i huvudrollen.)

Det sägs att filmens ”tag-line” är: The harder the life, the sweeter the song. En sliten klyscha, visst. Men vi älskar ju att tro på klyschor. Och vi älskar lyckliga slut, hur de än ser ut.

Se den officiella trailern för Crazy heart:

Se och hör Ryan Bingham framföra den Oscarsbelönade sången The weary kind från filmen Crazy heart:

 // Magnus Sundell