”Poetry is a mirror which makes beautiful that which is distorted”, skrev den engelske poeten Shelley i början av 1800-talet. ”Poesi är en spegel som gör det förvridna vackert.”

Idag nåddes jag av budet att Mark Linkous, frontfigur i bandet Sparklehorse, inte längre finns ibland oss. I lördags valde han att ta sitt liv. (Läs mer om det här.) Jag blev väldigt ledsen, Linkous var en av mina musikaliska hjältar.

Byt ut ”poesi” i citatet ovan mot ”Sparklehorse” och du har en bra beskrivning av Mark Linkous och hans musik: han gjorde det förvridna vackert. Linkous experimenterade med distortion, feedback, röstförvrängningar och konstiga ljud, och ur detta växte något av den vackraste musik jag hört. Till viss del handlade det om att han trots – eller kanske just på grund av – det experimentella aldrig tillät sig att tappa fokus på själva låten, på melodin. I grunden var många av hans låtar närmast folksånger, med rötterna djupt i den amerikanska traditionen. Även textmässigt, där sångerna inte ryggade för kärlekens mörka undertoner.

”Jag är bättre på att göra långsam musik är popmusik”, förklarade han i en intervju. ”Det är svårt att dekonstruera popmusik och få den att låta intressant och fängslande.”

Ett intressant ordval, dekonstruera. Jag vet inte om Mark Linkous läst den franske filosofen Jacques Derrida, men dekonstruktion var uppenbarligen ett sätt för honom att närma sig musik och produktion: att plocka ned och isär musiken i dess beståndsdelar, för att hitta dess innersta budskap, dess dolda kärna. För att sedan sätta samman och bygga upp igen, genom att förstärka och förvränga. Allt utifrån den låtens innersta kärna han funnit.

I inledningen till en av sina noveller skriver Klas Östergren om en utdöd kultur i Sydamerika, berömd för sitt konsthantverk. I målningar, textilier och utsmyckningar återkom mycket komplicerade mönster: ”Men i varje mönster fanns en avvikelse, en vinkel som var skev, eller en färg som bröt av symmetrin. Utan denna dissonans skulle mönstret bli alltför perfekt och statiskt, anden skulle aldrig hitta ut, kvävas i fullständig logik. I det som kan se ut som ett misstag öppnas en glipa, en ventil där en mening kan sippra ut i ett meningslöst kaos.”

Det där har hade också förstått, Mark Linkous. För hans musik följer aldrig helt givna mönster, musiken är inte rätvinklig, man kan i det stillsamma och vackra överraskas av ett plötsligt tempobyte eller konstiga elektroniska ljud som låter helt ”off”. Och just genom detta skapas något unikt och levande, en glipa, en ventil – där sångens ande hittar ut. På samma sätt tycktes han ibland använda de enstaka riktigt skramliga rocklåtar som ibland dyker upp på han skivor: som något som stack hål på stämningen, som ruskade om och bröt av mot symmetrin, mot den ganska lugna lunken i övrigt.

Jag har alltid sett Mark Linkous musik som en tydlig avspegling av honom själv: mitt i det mörka, brustna och ibland kaotiska finnns en tydlig strimma av ljus och av hopp som bärs fram av en vacker men skör melodi. Linkous själsliv var kaotiskt, det vet vi, sedan många år åt han olika mediciner mot sina svåra depressioner. Kanske var det bara mot den bakgrunden han kunde skapa den musik han gjorde. En musik som mot en mörk fond och med bitvis ganska surrealistiska texter ändå gav uttryck för mycket skönhet, kärlek och – hopp.

Själv såg han alla sina skivor som hoppfulla. Och det är precis det de är i mina öron. Men tydligen var de inte hoppfulla nog att övertyga honom själv.

 // Magnus Sundell