Vad händer i ett rum när man lämnat det?

På kvällen, i min loge, efter föreställningarna brukade jag skölja upp mina nylonstrumpbyxor. De höll passformen bättre då. Jag kramade ur dem och hängde upp dem på en galge. Tog mina saker, släckte lampan och gick därifrån.

En kväll, då jag kommit en bit på väg till tunnelbanan, kom jag på att jag glömt nåt i logen. Jag gick tillbaka. Då jag öppnade dörren hörde jag ett märkligt ljud. Det låt som att det var något som droppade …

Jag tände lampan och fick se vad det var. Strumpbyxorna. Självklart! De hängde där och droppade. Självklart. Men jag hade aldrig tidigare hört det. För jag hade alltid varit på väg hem vid det laget.

Vad händer i ett rum när man lämnat det?

Även ett rum i stillhet är ju inte oberört av tidens gång. Damm kommer till ro. Solen passerar burspråket. Äpplena ruttnar i fruktskålen. Kvalstren frodas i sängkläderna. Och fanéret på den där gamla asken du köpte i antikaffären bågnar allt mer.

Det finns en dikt av Bruno K Öijer, där han beskriver hur han på väg in i sin lägenhet stannar till, tvekar, blir stående ett tag med nyckeln i dörrlåset. Han får en känsla av att någon eller något befinner sig där inne. Och han ger detta främmande osynliga lite tid att komma i ordning innan han kliver in. Detta främmande osynliga …

Det finnas något romantiskt över tomma, liksom lämnade, rent av övergivna rum. Jag tänker på badpensionat vid havet off season. Havsbrisen som fläktar i de skira, vita gardinerna och rummen som andas minnen från en svunnen storhetstid.

Har ni tänkt på att det är något visst med hur sommarnöjen skildras på film. När det är dags att återvända och öppna upp för säsongen sveper någon in i rummet och slår upp fönsterluckorna på vid gavel. Dagsljuset faller in över golvet och alla möbler är begravda under vita lakan. Dessa vita lakan. Finns det nån människa som gör så? Idag? Eller, gjorde man verkligen så förr? Vad var det i så fall man skulle skydda möblerna från. Damm. Råttskit. Eller kanske det främmande osynliga … Som huserar där när inte vi är där.

Vad händer i ett rum då man lämnat det?

Min son gick och tränade Taekwondo för några år sen. Då fick de lära sig nåt som jag tror är genomgående för alla kampsporter. Med en speciell gest hälsar man på träningsrummet innan man går in. Och efteråt tackar man rummet med samma ritual. Rummet blir besjälat. Lite som ett kyrkorum. Det tilltalade mig.

Jag ser rummet. Rummet ser mig. Och jag får en förstärkt känsla av att finnas till.

(Krönikan har tidigare publicerats i Trots Allt.)

 // Irma Schultz Keller