Moto Boy kommer antagligen aldrig kunna nå en högre rysningsgrad än när han gjorde sin version av Pie Jesu. Men flera av spåren på nya skivan Lost in the call är i närheten och tassar i samma rysningsmarker.

Jag kan inte göra något annat än att beundra Oskar Humlebos mod att göra långsamma, finstämda och lågmälda poplåtar, burna av det enkla elgitarr-plockandet och den ljusa sköra rösten. Det skulle vara så enkelt att ta med några mer fartiga popsånger för att lätta upp stämningen. Men Oskar Humlebo jobbar inte riktigt så. Det är konsekvent långsamt (okej då, When my heart was high är lite mer beatig, det kan jag hålla med om!) och på sina håll nästintill stillastående.

Jag tycker även att tematiken i texterna funkar väldigt bra med musiken. Där finns en längtan efter skönheten, understrykningar av värdet i det icke-materiella och uppriktiga böner om bot och bättring.

Han brukar aldrig göra någon hemlighet av att han inspireras mycket av sakral musik. Det är verkligen sakralt så det förslår, på sina håll rentav andligt. Så vackert är det!

Kanske hämtar han hem billiga poänger hos mig, jag har nämligen en förkärlek för långsam melankolisk popmusik. Kanske har jag svårt att se nyktert på ett sådant här album i mitt glada rus över att någon vågar göra långsam och lidelsefull popmusik utan att skämmas. Men jag kan inte hjälpa det, jag har inte kraft nog att stå emot.

Se Moto Boy spela låtar från nya skivan på XL Live:

 // Wilhelm Blixt