Kan man vara både anspråklös och ha pretentioner? Jörgen Kjellgren kan. Han tränger sig inte på. Han tar av sig skorna i hallen, tassar in i vardagsrummet, slår sig ned i soffan med gitarren och börjar lågmält berätta. Han frågar visserligen inte om lov först, men eftersom han är lika försynt som angelägen, så lyssnar jag. Och lyssnar igen. Och fastnar. Dras in i grubblerierna, sömnlösheten, längtan efter något annat, något nytt. ”Jag vill va en annan sort”, sjunger han. ”Alla här vill va nån annanstans” och ”jag måste ändra nåt, vakna upp ur min feberdröm”. Det är svart, men inte uppgivet, snarare hoppfullt reflekterande. I texterna känner jag ibland igen låtskrivarkollegan Charlie Perssons sätt att leka med ord och ladda dem med känslor. Jag gillar det.

Det känns som att Jörgen Kjellgren (som vi tidigare känner från bandet Oh Laura) med Noir Syndrome hittar en egen nisch nånstans mitt emellen Love Olzon och Plura Jonsson. I enkelheten döljer sig en rad fina melodier, melodier som tillåts stå i centrum. Och de sjungs av en varm röst som ligger nära, nära i ljudbilden. När det blir lite mer upptempo, som i En annan sort och Han har gjort det igen, då lurar självaste JJ Cale runt hörnet.

Visst, ibland kunde jag kanske önska lite mer bett, något som stökar till och griper tag. Men det är nog inte sån han är, Jörgen. Han är den som hellre diskuterar och snackar ut om saken, än den som välter bord, smäller i dörrar eller tar till nävarna. Respekt!

”Om någon kunde hjälpa mig att driva ut demonerna ur hjärtat”, sjunger Jörgen Kjellgren – och sätter därmed ord på vad det är han håller på med när han sjunger dessa sånger. Och kan jag hjälpa till genom att lyssna, så gör jag gärna det.

 // Magnus Sundell