För tillfället gör Jutta Ditfurths bok om Ulrike Meinhof mig sällskap om kvällarna. Meinhof, som för eftervärlden mest blivit (ö)känd som en av ledarna för den fruktade Västtyska terroristgruppen Baader-Meinhof eller RAF, som med bankrånsturnéer och kidnappningar stred för tysk revolution, avhandlas här i ett gediget och uttömmande (sex års research!) verk. Trots återkommande felsteg, och högst omoraliska metoder, kan jag inte annat än golvas av Meinhofs brinnande hjärta och engagemang. Jag längtar efter att på riktigt få brinna för något, tänker jag parallellt som Ulrike fritar en yrkeskriminell Andreas Baader i Västberlin.

Genom en rörig barndom präglad av ett ständigt kringflyttande, tuffa hemförhållanden och upproriskt identitetssökande, dras jag med i historien om den idag ikonförklarade chefredaktörens liv. Via barndomen i Jena, studenttiden i Münster, chefredaktörsämbetet i Hamburg och slutligen terroristtiden i Västberlin och döden på Stammheim, fängslar Ulrike Meinhofs vägval mig återkommande. Men det är inte för den allt för ofta glamouriserade vardagen under jord, eller de testosteronfyllda vansinnesfärderna i BMW (s k Baader-Meinhof-Waagon); det är för hennes ständigt brinnande låga för det hon gör.

Det är naturligtvis inte sunt att ge upp sina barn, frita åtalade och råna banker, men faktum kvarstår: jag önskar ofta att jag skulle nå fram till den mekanismen som driver Meinhof till denna fullständiga hängivelse. Mekanismen som får allt annat att kännas sekundärt. Alltför ofta gör jag saker halvhjärtat, bryr mig bara till hälften, gör precis så lite som behövs. Och allt för ofta slutar mitt bristande engagemang i ett halvdant resultat. Ett mönster som jag – oftast i efterhand – ser präglar såväl relationer som tro och arbete.

Jag tror inte jag är ensam svältfödd på engagemang och vilt brinnande låga. Samtidigt upplever jag konstant något som skriker till oss att det är ute att ge sig hän för något i så stor omfattning att det på riktigt får konsekvenser i ens liv. Ge dig inte in i något som kan bryta din skyddsvägg till känslorna, och i värsta fall – å gud förbjude – visa dig svag. Om 90-talets stora trend (återkommande visat i klassiska 90-talssåpan Skilda världar) var att kaxigt och oberört respondera varje påstående med ett än sen eller och, så var 00-talets dito att helt enkelt inte ens lyfta på ögonlocken eller bemöda sig en reaktion. Orättvisor – än sen, svält – och?! Kallt och koncist, ord och inga visor.

Det finns såklart två sidor av myntet, och dagens samhälle liksom boken, visar tydligt att ena sidans extrem får förödande konsekvenser, ohämmad fanatism är inte bra. Aldrig. Men vad händer om motsatt förhållande får fullständigt fäste? Om vi skolar in ett samhälle som inte tillåter folk sticka ut för sitt engagemang? Om vi som medmänniskor istället för att elda på och inspireras, släcker grannens hängivelse? För att våga måste man tillåtas misslyckas. Tillåter vi det, eller är vi direkt där med pekpinnen, hånskrattar, påpekar och tillrättalägger? Det må låta drastiskt, men ofta finner jag mig själv där, släpandes på en skyddsmekanism mot min egen engagemangsbrist.

Jag hoppas 10-talet får bli decenniet när vi lär oss balansera. Man behöver inte spränga tidningsredaktioner (även om man ibland funderar), men man får inte heller slockna helt, då mörkret riskerar att släcka den lila låga av hopp som många människor och relationer idag behöver mer av.

Så låt oss brinna mer än idag. Men ändå lagom.

Der kampf geht weiter!

 // Johan Cedersjö