Legenden, som av många setts som rappens gudfader, har kommit med ett nytt album, efter många års uppehåll – han har bl a suttit i fängelse för droginnehav. Han låter förvisso ärrad idag och rösten är en gammal mans. Scott-Heron är mannen bakom politiskt laddade mästerverk som Revolution will not be televised eller The bottle. Idag är han mer reflekterande och ser tillbaka på sitt liv och vem han är. I öppningsspåret On coming from a broken home pt 1 har han samplat Kanye Wests Flashing lights – kul, eftersom West har samplat Scott-Heron tidigare. Ovanpå dessa samplade stråkar berättar Scott-Heron om hur det var att uppfostras av kvinnor (”because of them – I’m a man”), framför allt av sin starka mormor, som nu har åkt limousine till himlen. Han saknade ingen manlig förebild.

Skivan är uppbyggd av sådana ”spoken-word”-spår omväxlande med soulig blues. Väldigt snyggt och coolt producerat av brittiska Richard Russell. Jag gillar extra mycket New York is killing me, med sitt envisa handklapp. Läste intervju i Nöjesguiden med Gil Scott-Heron. Intressant när han talar om dagens hiphop-artister. Han gillar politiskt medvetna rappare som Common. Om gangsterrappare säger han bara att ”de har inget med min verklighet att göra, och då appellerar de inte till mig […] För mig är det viktigt att inte associeras med omedvetenhet, med sovande.”

Jag tycker om den här skivan och gillar Scott-Herons självdistans och humor. Men den är lite väl kort och kanske innehåller några interludes för mycket. En hjälte är han likafullt.

If I hadn’t been as eccentric,
as obnoxious, as arrogant,
as aggressive, as introspective, as selfish,
I wouldn’t be me,
I wouldn’t be who I am.

(ur I’ve been me)

 // Katarina Josephsson