I en tid då cynismen tycks ha blivit rekommenderad livshållning är det kanske nödvändigt att på nytt lära sig förundras. ”Förundran är en liten svindel av klarhet. Mystikens lillasyster”, skriver Ylva Eggehorn.

- – - -

Såhär efteråt förstår jag nästan inte hur vi orkade resa till fjällen sportlov efter sportlov. Bilen hukade under packningen och vi satt inklämda mil efter mil bakom immande rutor med de varma kläderna, maten, pjäxorna och blöjpaketen. Så småningom smalnade vägen och skogen blev glesare. Fält bestrukna med snöns breda pensel växte ut vid sidorna, under en blekblå himmel.

Då pekade vår dotter med tumvanten mot glasrutan och sa ordet:

– Vackert.

Hon var två och ett halvt år.

Jag minns fortfarande när mina barn, var för sig, för första gången använde ordet ”vackert”.

Det beror inte på att jag har fört journal över deras utveckling eller hur de successivt har utökat sitt ordförråd. Jag minns det för att jag inte kan glömma uttrycket i deras ansikten.

Mikael var också drygt två år eller kanske nyss fyllda tre. Vi var på en kinarestaurang i Stockholm för att träffa släktingar som kommit resande långt ifrån för att möta oss. Medan vi väntade på maten reste han sig och stod alldeles stilla bredvid det stora akvariet som fanns inne i restaurangen. Guldfärgade fiskar med slöjor gled fram genom vattnet. Han vände sig om emot oss och slog ut med handen:

– Vackert.

Båda såg något för första gången, något oväntat, något de inte hade kunnat föreställa sig. De letade efter ett ord som kunde motsvara deras förundran, och hittade det: världen kunde plötsligt öppna sig mot skönhetens förbluffande ljus. Så vackert. Vem hade lärt dem ordet? Vi hade knappast präntat in det i dem. Det kändes snarare som om det redan fanns inom dem. Före oss eller oberoende av oss. Som om de hade sparat det, väntat på det rätta tillfället.

Om man nu kan vänta sig det Oväntade.

Om förundran behöver beskrivas, kanske man kan beskriva den så: en skärpt eller fördjupad uppmärksamhet inför något oväntat underbart som man aldrig räknat med – men i den stund man möter det, känner man igen det som något man längtat efter hela sitt liv.

Det väntade möter det oväntade och en blixt slår upp ur mötet. Man förundras. Hur är det möjligt? Världen tar ett språng ut ur sig själv. Och jag tar ett språng ut ur mig själv. Världen var större och djupare än jag trodde. Och jag själv var mer än jag hade trott mig om.

Förundran är en liten svindel av klarhet. Mystikens lillasyster.

Bild: Majsan Sundell

Vårt sätt att leva idag gör det nästan omöjligt att förundras. Förundran tar tid, kräver en sorts fördjupad uppmärksamhet. Man kan knappast heller påstå att förundran är en önskvärd egenskap i samtiden. Gå omkring med förstorade pupiller och ett ”O!” på tungan – om du är över fem år gammal kommer du att framkalla viskande kommentarer på din arbetsplats eller i ditt klassrum! Cynism är mer gångbart. Cynism visar att man har begripit någonting om livet. Att man är klarsynt och inte går på vad som helst.

Problemet med cynismen är dock att den livshållningen bara kan bekräfta våra erfarenheter av att livet är hårt, framtiden mörk och att det inte är någon idé att lita på andra människor. Cynismen kan inte visa oss något nytt. Den är ingen öppning mot det Oväntade. Talar vi om kreativitet och innovationsförmåga, om förmågan att hitta nya möjligheter, tiger cynismen. Den är ett utmärkt redskap för satir och avslöjande analys. Den kan strippa makten på de mest förföriska argumenten. Å andra sidan är den också maktens bästa redskap när det gäller att utföra övergrepp.

En kniv behövs för att röja rent där gamla strukturer vuxit till en ogenomtränglig snårskog. Men man får inget nytt att växa med hjälp av den. Man träffar varken på världen eller sig själv i full frihet, om man hela tiden är beväpnad.

Jag hade lagt ännu ett år av duktighet bakom mig. Kapabel till det mesta.

– Du är så produktiv.

– Hur orkar du?

Vem vill inte höra andra säga det. Ändå finns det någonting inom mig som viskar om att det här inte är Det Riktiga Livet. Att under allt jag klarar finns en klarhet som jag bara rör vid i vissa ogarderade ögonblick. Jag orkar inte orkar såhär mycket. Om jag orkar ännu mer, går jag under. En seger till och jag är förlorad. Varifrån kommer den känslan?

När jag nyss låg på Huddinge sjukhus med dropp efter en akut maginfektion jag dragit på mig utomlands, hann stillheten upp mig. Tv:n på rummet var trasig. Radion var trasig. Jag hade inte hunnit få med mig mer än en bok. Fick inte lämna rummet. Snön föll långsamt utanför.

Det var som att börja från noll. En nolla är ett öppet rum. Jag var äntligen tillgänglig för det Oväntade.

Det var där jag återfick minnet av mitt första möte med sockerdricka. Farmors selterglas och solen i hennes kök. Bubblorna som steg upp och sprack med krasande ljud som om de varit små kristallkulor. Det sprakade i mina näsborrar och jag ville nysa. Jag visste inte att jag kom ihåg det så tydligt. Är det bara när vi är svaga eller stilla som världen kan bli så kristallklar?

Vi trängs i nålsögat, skriver Jacques Werup, med allt som gör ont, allt som bara är för mycket. Och vi längtar hela tiden efter att komma igenom och hitta till något som vi i brist på bättre kallar ”det riktiga livet”. Var finns det? Jag tror att det finns i avsiktslösheten, och dit kommer man inte som vuxen annat än på en omväg. Om man ska hitta sitt barnaskap måste det bli efter att man har mist sin oskuld. Det sa Gunnar Edman, författaren, till mig en gång, och jag har inte glömt det. Han ville att det skulle stå på hans gravsten, precis som William Golding önskade: ”Jag – en som förundrades.”

Vi vill så gärna möta det oväntade, det som vi har längtat efter hela tiden. Det svåra är just att man inte kan förbereda sig på det oväntade – ändå är det vad vi gör hela tiden.

Vi minns ju hur det var när det oväntade hann upp oss. Det bara kom. Det bara anmälde sig i ett lysande ögonblick, och sen var det borta igen. Men vi visste att vi hade blivit uppmärksammade i ett läge då det nästan framstod som om vi vore Den Enda. Den Mest Efterlängtade. Den Man Inte Kan Vara Utan.

Och det var vi. Alla var vi det.

(Texten har tidigare publicerats i Trots Allt.)

 // Ylva Eggehorn