De senaste åren har de kastat sig över oss. De som i några enkla punkter säger hur saker egentligen är eller bör vara. Det gäller allt från må-bra-sidors tal om hur vi skall bli lyckliga och nyateisters påståenden att Gud är en fantiserad illusion till fundamentalisters påståenden att en helig skrift kan svara på allting.

Ju mer förvirrad och skrämmande tiden blir, desto mer lockande är det med enkla besked. Auktoritära rörelser med tydliga och raka svar har alltid hämtar näring ur oreda och hotande mångfald. Den klassiska metaforen för detta finns i Erich Fromms boktitel Flykten från friheten. Han sätter fingret på den mänskliga tendensen att fly det mångtydiga för att hålla sig till enkla lösningar – inte sällan med historieromantisk touch.

På livsfrågornas  och andlighetens område tar sig rädslan för det oklara bland annat uttryck i motsättningen mellan (natur-) vetenskap och tro. De säkert övertygade på båda sidor ”gasar” i sin självsäkerhet. På så sätt slipper de konfronteras med sin motparts erfarenheter och åsikter. Kanske kan man kalla dessa tveksamhetsfobiker de alltför säkra. På flykt undan sin egen  rädsla för de existentiella villkorens ofrånkomliga tragik (vetenskapstroende) eller tvärtom: livrädd för forskningens  kritiska tänkande (bokstavstroende) – lutar de sig mot Auktoritetens Enkla Svar. Inte sällan ironiserar eller moraliserar de över sådana som inte accepterar deras version av Sanningen.

Nu och då möter man dem som gärna, länge och lyckligt, inte sällan med ett visst mått av överlägsenhet, talar till den okunniga världen hur livet i själva verket bör levas (psykologi som livsåskådning), att Gud i själva verket bara är ett hjärnspöke (naturvetenskap som livshållning) eller att det i själva verket bara är just de som har den rätta gudstron i en kyrka eller tradition. Det finns också ett slags mikrofundamentalism, som inte behöver ha att göra med rörelser som islamska Al Qaida eller evangelikal fyrkantighet utan snarare handlar om människors rädsla för friheten.

I det läget är det viktigt att värna den prövande och reflekterande hållningen. Jesus sa en gång: ”Varför låter ni inte ert inre bedöma?” Det gäller såväl för den sökande som vill vara ärlig också mot sin tvekan, som för den som funnit en stark andlig tillit men riskerar att se ned på den lätt irrande och osäkre.

Resonemanget om att ju mer tro desto mindre vetande och ju mer vetande desto mindre tro uppfattar jag som förenklat. Om samtalet handlar om religion leder det fel. Det bygger på ett trosbegrepp som reducerats till en intellektuellt försanthållande och en vetenskapssyn som vi snarast kan kallas scientism, vetenskapstro. Tron framstår då som ett slags utfyllnadsmaterial för det vi inte vet. Jag menar snarare att den religiösa tron inte rör det man inte vet utan det vi omöjligt kan veta.

Kanske måste man placera talet om den Osynliga världen i det språkspel där det hör hemma Det mysterium som bara kan greppas under helt flyktiga ögonblick kan hållas svävande i ritens eller liturgins semiotik – söndag efter söndag, är efter år. Allt för att vi ska få perspektiv på tillvaron.

I boken Kritik av den negativa uppbyggligheten av Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen läser jag: ”Lika lite som man kan tänka sig fram till kärleken kan man greppa döden, lika lite som man kan besluta sig för den förra kan man sätta sig upp mot den senare. Men att något övergår förståndet är inte detsamma som att det inte är verkligt, (min kursivering) och även om man blir mållös inför tillvarons största ting så har de ett namn, nämligen mysteriet.”

Det innebär att föreställningen att något är heligt – i meningen oberörbart, okränkbart eller upphöjt – är grundläggande för all religion. Därför undergräver man poängen med tron när man i rationellt nit försöker förklara det oförklarliga eller ännu värre ta patent på det. Kanske säger sådana försök mer om den som förklarar än det som skulle förklaras.

Summa: man måste ifrågasätta dem som alltid säger sig ha rätt. De alltför självsäkra bör stillsamt men effektivt punkteras. De som uppfattar sig aldrig ha fel, de som är helt igenom övertygade bör  stundom misstänkliggöras. I varje mogen livshållning finns både ett mått av förundran och av tveksamhet. Tomas Tranströmer talar om ”detta orubbliga Kanske” som bär oss uppför djupen. I varje fall är tvärsäkerheten inte detsamma som religiös tillit. I den gamla översättningen av Hebreerbrevet stod det: ”likasom seende den osynlige kunde han härda ut.” Paulus talar på ett annat ställe om att människan lever ”i tro och icke i åskådning”. Motsatsen till tvivel är inte säkerhet, utan tillit.

Det är därför jag misstror de ”alltför säkert troende”. Bakom såväl den intensivt övertygades ibland arroganta självsäkerhet som de moderna ateisternas överlägsna hållning anar jag skilda sätt att värja sig mot rådvillhet – eller för den delen; för den tillitsfulla tron.

Den som alltid har rätt brukar i regel inte ha rätt. Den som är framme har lång väg att gå.

(Krönikan har tidigare publicerats i Trots Allt.)

 // Owe Wikström