Det finns ett ord som jag förknippar med den amerikanska folkmusik som växte fram i Appalachernas bergstrakter i början av förra seklet, och som poulariserades av artister som The Carter Family. Just detta ord återkommer när jag ska försöka beskriva First Aid Kits musik. Ordet har att göra med de två färger som First Aid Kit valt att sätta som titel på sitt debutalbum: black and blue, svart och blått. Svarta texter, blåa toner och känslor.

Ordet är ”haunting”. Ett ord som kan vara svårt att översätta till svenska. Det kan ha med sådant som ”hemsöka”, ”förfölja” och ”spöka” att göra. Men i beskrivning av musik handlar det om en ”ödslig”, bluesig men kraftfull känsla. Det handlar också om något som biter sig fast, som inte går att göra sig fri ifrån. ”Efterhängsen” och ”oförglömlig” är andra lämpliga översättningar av ordet.

First Aid Kits musik är i högsta grad ”haunting”. De sjunger sig rakt in i kroppen på mig, deras melodier och stämmor slingrar sig runt revbenen och biter sig fast. De är påträngande i ordets bästa betydelse: angelägna. De vill berätta något med sin musik. Om sitt eget liv, om världen och människorna runt omkring dem och i deras föreställningsvärld. De vill nå fram – och gör det.

Systrarna Klara och Johanna Söderberg  är trots sin ålder – de har nu hunnit bli 17 och 19 år – redan rutinerade låtskrivare och liveartister, med fans över hela världen via bl a MySpace, turnerande och ep:n Drunken trees (2008). Att de är uppväxta i Stockholm är svårt att tro när man hör deras musik, som närmast är nåt slags indiehillbilly. Fantastiskt vacker sådan. Men inte vacker på ett ”fint” sätt. De är melodiskt rootsiga och renskalade som Gillian Welch. Men där Welchs bluesighet är luttrat laidback, där är First Aid Kits bluesighet smått desperat. På liv och död. Här finns en enorm kraft, som ger mig som lyssnar energi.

Haunting var ordet.

(Se videon till First Aid Kits sång Hard believer här.)

 // Magnus Sundell