Amerikanen Josh Rouse bor nuförtiden i spanska Valencia. Det har minst sagt fått konsekvenser. Han har i och för sig alltid jobbat mer med rytmer än vad gängse ensamma gitarrburna män brukar göra.

På nya plattan El Turista smyger det sig in än mer rytm och präglas av ett sound med jazzpop, bossa och andra latinovarianter. Hälften av låtarna är dessutom skrivna på spanska. Jag som inte ens läst skolspanska tycker att han verkar behärska språket väl. Men jag kan inte komma ifrån att det låter som att han sjunger på sängfösarmanér i de spanskspråkiga låtarna.

Däremot kan jag köpa latinorytmerna så länge han sjunger på sitt modersmål.  För mig blir det ganska tydligt att det är de engelskspråkiga låtarna som är lättare att ta till sig. Melodierna sätter sig bättre och plötsligt känns det som att Josh Rouse försöker säga mig något. Precis som på hans tre starka album 1972, Nashville och Subtilo där han steg för steg närmade sig att bli en av de mest intressanta låtskrivarna i genren.

Det är beundransvärt att han gör ett passionerat album som en hyllning till sitt nya hemland, men han gör det samtidigt svårt för sina lyssnare att känna igen den Rouse vi känner sedan tidigare.

Tycker dock att han får till det riktigt bra på den spanskspråkiga Valencia där han väljer bort sängfösarrösten och istället väljer att sjunga på ett råare och raspigare sätt.

Bland de engelskspråkiga låtarna är det den skönt lunkande mjukpoplåten Sweet Elaine som är allra bäst.

 // Wilhelm Blixt