Det jag längtar oftast efter är att få vara själv. Att det ska vara tyst – tomt – stilla.

Vän av ordning kanske undrar varför jag i så fall satt mig i en familjesituation med en man som älskar bakgrundsljud från radio, musik och TV:n (Nu: OS. Ljudet av sportkommentarer får mig att vilja springa rakt ut i vinternatten, långt bort) och fyra bullriga barn. (Det enkla svaret är att jag inte visste att de skulle låta så mycket. Jag såg det liksom i stillbildsfoton framför mig, inte ljudsatt.)

På ett djupare plan kan man ju undra hur det står till med närheten? Bra tack, tror jag. (Annars skaffar man väl inte fyra barn på fem år, och ammar konstant under tiden? Ljudet av amning är dessutom helt ljuvligt.).

Nej, jag tror det handlar om två saker:

Det första är att jag har fått det jag längtade efter, en stor familj. Ett Maslowskt behov är mättat. Det är till och med övermättat. Alltså slår det över – jag vill vara själv. Efter tre intensiva dygn med lilleman sjuk i öroninflammation vill huden vila från kontakt, rösten slippa användas och tankarna irra omkring helt fritt utan att formulera sig i uttalade meningar. Hela jaget längtar efter ett fysiskt tomt rum att få finnas i.

Det andra hänger ihop med det första: jag längtar efter en djupare kontakt med mitt inre (Tror jag, jag har ju inte varit där ordentligt, jag kanske blir besviken). Jag kan inte koncentrera mig och vandra inåt när jag blir avbruten hela tiden. Hade jag inte de yttre kontakterna och den större gemenskapen som ett skyddande skal runt mig, skulle jag nog inte våga gå inåt. (Inte vilja heller, jag skulle ha fullt upp med att rusa runt efter någon att dela mitt liv med). Men nu längtar jag dit, efter att grunda mig; nå stillhet, närhet, frid, mol allena.

Det finns en tredje sak: Jag går igång på folk. Jag blir hög av givande relationer. Enda sättet att komma ner i varv är att vara ensam, timvis. Inte utsätta sig för kicken.

Ensamhet skulle förtära mig.

Men självsamheten balanserar mig. Balsamerar mig.

 // Henrika Thomasson