Följer du svenska kriminalserier på TV? I så fall har du säkert sett min innergård. Senast jag själv såg mitt kvarter i TV var i en Johan Falk-film som visades nyligen. Joel Kinnaman gick raka vägen hit för att göra upp en stor knarkdeal. ”Bevara Gårda” stod det på en vit banderoll, hängande på den en gång vackert gula, numera smutsiga och flagnade fasaden.

I verklighetens Gårda, nära Liseberg i Göteborg, låg Fabian Bengtsson kidnappad i en liten låda i januari 2005. Buller och whisky ledde polisen rätt, men det är en annan historia.

I verklighetens Gårda bor man också frivilligt. Studenter, ockupanter, konstnärer och vaishnava-folk blandas upp med hederligt arbetande och arbetslösa unga och äldre med mer eller mindre ordnade liv i ett virrvarr av ömsom snyggt renoverade och ömsom nedgångna lägenheter. Med dusch i källaren, med bara kallvatten och framförallt: med ett ständigt dån från långtradarna på motorvägen strax utanför.

Det gamla arbetarkvarteret är rivningshotat och har varit det i många år. Men ingen kommunpolitiker har velat, vill, eller törs gå den golgatavandring som rivningsprocessen kräver. Och därför dröjer och dröjer fullbordandet av de asmatiskt sjuttitoalsflämtande rivningsplanerna. Ständig ovisshet för alla stackars satar som bor i husen, som samtidigt har just ovissheten att tacka för de lite extra goa grannarna.

När jag nu lämnar detta myller för att flytta in tillsammans med min flickvän i en mycket ordnad bostad med diskmaskin hos ett välrenommerat fastighetsbolag funderar jag på vad detta kommer att betyda för mig ur en moralisk synpunkt.

Misstanken om att ha svängt in på den borgerligt mycket raka vägen kom nämligen till mig i själva ögonblicket då lägenhetskontraktet undertecknades. Välkomnande paragrafer. Exakta kvadratmeter. Hyra. Eufemismer om ordningsregler. ”Störningsjour”. Allt nu förgyllt med tre lite tilltaget propra namnteckningar.

Bye bye bitterljuva rivningskontrakt.

Och jag som en gång trodde att jag avslöjat den borgerliga struktur, som utbildning, jobb och Västtrafiks nattaxa vill inkarnera i mig, upplever nu att denna flytt undan livets flagnade fasader ändå riskerar slå spiken i den smyganarkistiska kistan.

Samtidigt som det ska bli riktigt härligt att knäppa igång den där diskmaskinen.

 // Emanuel Holm