Vi är en handfull personer som tillbringar en stund av vår tisdagskväll inne i det vita restaurerade stationshuset i Herrljunga.

På lackade träbänkar har vi slagit oss ner med lagom avstånd till varandra. De 16 minuterna tills det är dags att gå ut på perrongen spenderas under tystnad, med vissa avbrott för telefonsamtal och hostningar.

Det är något med väntsalar. Luften är alltid liksom mättad. Det går inte att slå sig till ro. Idag har jag till råga på allt glömt min bok.

Vad gjorde snäckan på stranden? Ett öra, som ständigt dricker?
Vad? Ljud? Tystnad?
Vilket kom först?
Lyssna.*

Utanför faller täta tjocka flingor. På marken syns spår av barnvagnar och rullväskor. Jag glömmer inte barnvagnen. Jag glömmer inte ögonen.

Han känner inte igen mig när vi går förbi varandra en del dagar. Jag säger ingenting.

Inte: Hur mår din sambo och din dotter, dem som du skrämde livet ur den där kvällen i somras, och antagligen gjort fler gånger sedan dess?

Eller: Kommer du ihåg mig? När jag drog och slet i din tröja?

För jag vet inte vad det skulle tjäna till. Jag vet att tystnaden står emellan oss. Du är inte ens en siffra i statistiken.

Jag tror att du föraktar dig själv men att det är för tungt att bära. Jag tror att det är det jag ser i dina ögon, som faktiskt är väldigt mörka.

Jag lyssnar. Kajorna byter träd, skrikande.

När började det? Har det alltid funnits, som böckerna vill göra gällande? Finns det inget att hitta tillbaka till? Vart vill vi komma? Vet vi ens var vi är? Så mycket orättfärdigt motstånd. Så många förklaringar för det som inte borde kunna försvaras. Men inga riktiga svar.

En flicka med en liten vit hund kommer in och sätter sig. Det är hon, jag och de andra. Vad är det vi väntar på?

*R.S. Thomas

 // Frida Nygård