Nu är den så äntligen här. Den smått mytomspunna American VI: Ain’t no grave. Den allra sista Johnny Cash-skivan med nyinspelat material. Nyinspelat betyder i det här fallet att Cash spelade in sången och grunderna sommaren 2003, och att producenten Rick Rubin och hans hovmusikanter (Mike Campbell, Benmont Tench, Smokey Hormel m fl) varsamt och omsorgsfullt arrangerat och lagt på instrument i efterhand. Urvalet kommer – liksom de på American V: A hundred highways (2006) – ur det femtiotal sånger Cash spelade in sin allra sista sommar i livet, då han i djup sorg efter sin hustrus bortgång den 15 maj detta år mer eller mindre låste in sig med sin tekniker David Ferguson för att göra musik; det var det enda som återstod.

Att han själv skulle gå bort strax efteråt, den 12 september 2003, var det förstås ingen som visste, även om han varit märkt av sjukdom ända sedan 1997, då han av hälsoskäl tvingades sluta turnera. Men att han ägnade denna sommar åt att bearbeta sin egen död blir väldigt tydligt då man ser vilka sånger han spelade in. Det som var tydligt redan på A hundred highways är ett överskuggande tema på Ain’t no grave.

Men det är trots detta inte en deppig skiva. Tvärtom präglas den av tröst, försoning och hopp. Redan i den efter sjukdomsutbrottet skrivna epilogen till pocketutgåvan av självbiografin Cash – The autobiography, förklarar Johnny Cash: ”Jag har ingen rädsla för döden. Jag har inte förlorat en enda minuts sömn på grund av den.”

Nej, den ärrade kämpen tycktes vara tämligen försonad med döden. Något som var starkt förknippat med hans kristna tro och hoppet om ett liv efter döden. I epilogen skriver han vidare: ”Jag är väldigt tillfreds med mig själv och min Gud. […] Och när Han tycker att det är dags att ta bort mig från denna värld, då kommer jag att återförenas med en del fina människor jag inte träffat på länge.” Efter den där tunga majdagen var det framförallt saknaden efter hustrun June Carter Cash som fick honom att längta efter en återförening. (Kanske var det också det som fick honom att släppa taget om livet vid nästa sjukdomskris.)

Den allra sista intervjun Johnny Cash gav innan han gick bort var för tv-kanalen MTV i slutet av augusti 2003, alltså bara några veckor innan sin död. Han sa då: ”Jag förväntar mig att livet ska ta slut ganska snart. Jag är 71 år. Men jag har en stark tro. Jag har en orubblig tro. Och jag ångrar inget. Förr ångrade jag massor av saker och grämde mig. Men jag förlät mig själv. När Gud förlät mig, insåg jag att det nog var bäst att jag också gjorde det.”

Försoning. Tro och hopp. Från den inledande traditionella gospeln Ain’t no grave, via Sheryl Crows Redemption day och egna First Corinthians 15:55 till avslutande Aloha Oe, så är den röda tråden här livets och tidens upphörande och hoppet om det som finns bortom. Jag märker att jag när jag lyssnar har lätt att även tolka sånger som I don’t hurt anymore och Cool water enligt samma mönster. Även om sångerna på ett plan inte handlar om detta, så blir de metaforer för en döende mans bearbetning – tillsammans med de andra blir de till ett avstamp för uppbrott, en uttryck för en längtan efter slutgiltig frid.

But one thing’s for certain
When it comes my time
I’ll leave this old world
With a satisfied mind

(ur Satisfied mind av Red Hayes & Jack Rhodes)

Ed McCurdys klassiska fredssång Last night I had the strangest dream (liksom den mer politiska Redemption day) breddar bara perspektivet till drömmen och hoppet om en försonad jord, ett fredens rike.

Och även om Johnny Cash sjunger Tom Paxtons Can’t help but wonder where I’m bound, så tycks han tämligen säker på vart han är på väg. Skivans centrala sång är den han själv skrivit – den allra sista Johnny Cash-sång som skrevs – First Corinthians 15:55, vars refräng citerar just det bibelordet: ”Död, var är din seger? Död, var är din udd?” (enligt Bibel 2000). Cash använder den poetiskt ännu vackrare amerikanska King James-översättningen: ”O death, where is thy sting? O grave, where is thy victory?”

Just let me sail into Your harbour of lights
There and forever to cast out my nights
Give me my task and let me do it right
And do it with all of my might

(ur First Corinthians 15:55 av John R Cash)

Döden är besegrad, det var hans tro, den övertygelse han höll fast i. Därför kan skivan avslutas med den hawaiianska drottningen Lili’uokalanis ord i Aloha Oe: ”Until we meet again.”

Hur låter det då? Jo, liksom på förra skivan är det renskalat, naket, varmt och med Johnny Cash’s av ålder och sjukdom präglade röst långt fram i ljudbilden. Av de rockigare inslag som återfinns på de tidigare skivorna i American-serien finns här inget. Annars känns Rubins instrumentering igen: inga trummor, ingen bas, soundet bygger i grunden på gitarrer och piano – som i kombination med Rösten skapar en märklig rymd och tyngd. Röstens forna kraftfullhet är nu borta, men alla erfarenheter har gett nya nyanser och en oemotståndlig patina – den utstrålar en stor ömhet och en intensiv vilja att berätta.

Det är stark och berörande lyssning från början till slut. Att sätta betyg är svårt, jag erkänner villigt att jag själv inte har någon riktig distans, som levt med Cash’s musik sedan jag var 12 år. Å ena sidan har jag en misstanke att Rick Rubin plockade ut de allra bästa låtarna från 2003 års inspelningar redan till förra skivan (som i min värld är snäppet starkare). Å andra sidan skulle de flesta låtarna här platsa på den också. Och även om här, som vanligt, finns en del omtolkningar av låtar vi hört med Cash tidigare, så handlar det om sådana han bara spelat live tidigare – som Ain’t no grave, och Last night I had the strangest dream – och som här görs i nya versioner. En låt har vi dock hört tidigare i (nästan) samma version: Satisfied mind, som återfinns på soundtracket till filmen Kill Bill 2, där Cash framför den med endast gitarr. (Den enda skillnaden här tror jag är att Rubin bytt ut gitarren.) Hursomhelst är det en mycket fin tolkning av en sång som många av oss annars mest känner igen som öppningsspåret på Bob Dylans skiva Saved.

En av skivans styrkor är den röda tråd jag uppehållit mig vid tidigare, vilken bidrar till att alla låtar känns som att de har en viktig plats i helheten. Men framförallt skapar denna röda tråd, tematiken på skivan, en angelägenhetsgrad som är högre än hos det mesta som släpps av de stora skivbolagen idag. Själv har jag svårt att tänka mig något mera angeläget än att lyssna till en döende människas funderingar kring det som komma skall – för oss alla.

 // Magnus Sundell