När jag var fem år samlade jag på cigarettfimpar. Jag skalade av dem så jag bara hade filtret kvar. Fyra stycken förbrukade cigarettfilter i en ljusblå plastlåda som innehållit två liter vaniljglass. Det var en exotisk doft. Ingen i min familj eller släkt luktade så. Doften berättade för mig att världen var större än allt jag hittills kände till. Den var ett nyckelhål i dörren till rummet dit man inte får gå in. En hemlighet och ett löfte om att det fanns någonting nervkittlande som väntade på mig. Jag menar inte att jag såg fram emot att börja röka. Det var inte alls så. Fimparna berättade för mig om världen utanför mitt rosa rum. Allt utanför som ingen hade sagt någonting om och jag var skräckförtjust. Att öppna burken var min spänning och jag luktade tills jag kände mig nöjd, tills jag fått min dos.

 // Emelie Ånskog