YouTube är en plats för tidsresor. I stället för att se samtida underhållningsprogram i tv storkonsumerar jag just nu klipp från svensk tv:s barndom på YouTube. Det är välgörande, inte minst språkligt. Folk i tv talade så ofattbart väl förr. På YouTube slipper jag paradoxalt nog den samtida flåshurtigheten – ”yeah, wow”-estetiken som kryper in i allt fler sammanhang på bekostnad av det genomtänkta. I stället: Hylands hörna.

”Förr”, det var så sent som 1970 när den extremt folkkäre naturfilmaren Jan Lindblad besökte Hyland i hans hörna för att härma fåglar, jonglera och formulera mediekritik. Jan Lindblad påpekade att ”televisionen förstör numret”. Med det menade han att vem människan är blir så mycket viktigare i tv än det hon gör. Han syftade på varieté men hans resonemang kan appliceras på vad som helst, och han hade förstås rätt. I dag är det kända namnet, det mediala varumärket, överordnat det som egentligen i ord och bild skulle berättas, och det har gått fort. 1970 levde vi i en annan värld.

En helt annan sak som Jan Lindblad reagerade mot var musiksättning av naturfilmer. I avsikt att dramatisera och skapa spänning laddas natur­upplevelsen ur med hjälp av dramatiska eller sentimentala soundtrack. Det är extra synd i dag när storbildsskärmar öppnar chansen till massiva intryck av vildmark hemma i vardagsrummet. Skruva av ljudet? Nej. Det är inte tystnad som saknas, det är naturens egna ljud.

Kalla mig medelålders, men jag skulle se fram mot en Jan Lindblad-renässans. Jag efterlyser en mjukare sorts underhållning där begåvning, skärpa och äkta varma skratt får ersätta stylade frisyrer, yta och slipade gapflabb. En renässans för Tage Danielsson vore välkommen. Och Beppe Wolgers, minns någon honom? Den där underfundigheten som präglade televisionens barndom i Sverige, vart tog den vägen?

(Krönikan har tidigare publicerats i Kyrkans Tidning.)

Se Jan Lindblad i Hylands hörna 1970:

 // Maria Küchen