Det har hänt någonting med tonen. Det är inte samma självklarhet, om det så gäller politik, andlighet eller något annat som Tomas Andersson Wij har haft på hjärtat i sina sånger.

Du går in i stimmet
du går fort och ler
Du håller din trut
och gör rätt i det
Spar tårarna
till din sista akt

(från Det ligger i luften)

När livet ställs på sin spets är det oundvikligt att man blir rundare i kanterna. Det är som att alla de där taggarna som varit vända utåt plötsligt vänds in i ditt eget kött, som en påminnelse om din egen odödlighet, och den enda instinktiva reaktionen blir att försöka fila till de där sylvassa spetsarna som skär och skaver för att orka stå ut och kunna gå vidare.

Att förlora två vänner och att bli pappa till en liten pojke, det är ur skuggan av detta som sångerna på Spår har kommit till.

Det går inte att anklaga Tomas Andersson Wij för att inte ha varit personlig. Det är bara det att han på Spår har drivit det personliga några varv till. Han utgår inte lika mycket från vi:et med detaljrika iakttagelser och utsmyckningar, utan berättar utifrån en snävare horisont – sitt inre. Fast utan att på något sätt måla in sig i ett navelskådande hörn, tvärtom, det finns en ödmjuk frågande ton som i allra högsta grad når fram till lyssnaren.

Utan en lyhörd producent skulle de utlämnande alstren fått en osmaklig paketering. Men Tobias Fröberg har med noggrannhet putsat, vårdat och filtrerat fram en lågmäld ljudbild som nästintill kugghjulsaktigt funkar med texterna. I den värsta av världar hade Tomas Andersson Wij satsat på en mer bredbent och välpolerad produktion med fullband. Men istället har han och Tobias Fröberg valt en smalare och mer poetisk väg med mycket nylongitarr och i övrigt en sparsmakad, men intressant, instrumentering. Att albumet till stora delar spelats in i hans arbetslokal, en gammal kexfabrik på Södermalm i Stockholm, har nog också spelat roll och gett en trygghet under hela inspelningsperioden.

Det ska väl sägas att det inte finns någon Blues från Sverige, Hälsingland eller någon Oroshjärta på Spår. Men det gör absolut ingenting. Det här är ett album präglat av förlust, minnen, nya glädjeämnen, stilla förundran, livets gång och aningar om något bättre längre fram. Men någonstans anar jag också en tacksamhet. Och det känns som att Tomas Andersson Wij varken behövt göra sig till eller förminskat sig.

Även om jag fascineras av albumets helhet kan jag inte sluta att gilla några låtar mer än de andra. Den lite ruffiga och slängiga Det ligger i luften och den beska Svenska zombies är mina favoriter.

Man skulle kunna klaga på hans otydliga fraseringar, det nästintill oartikulerade språket. Det kommer alltid finnas viktigpettrar med ett slags faiblesse för korrekthet som gnäller på sådant. Men de känns ungefär som mobbarna på skolgårdarna som letar upp dem med ett medfött födelsemärke att klaga på. De har liksom inte förmågan att se skönheten i de inneboende skavankerna.

Och visst är det så, att Spår lämnar spår.

(Skivan släpps i butik den 26 februari.)

Läs intervju från i somras med Tomas Andersson Wij här. Där kan du också se en dokumentärfilm i fyra delar om inspelningen av skivan Spår.

 // Wilhelm Blixt