Några år av mitt liv höll jag mig med motton inför ett nytt år. De bara kom flygande, egentligen. Ett år var det ”söka visdom”. Ett annat år var det ”överlista smärtan genom att låta den alliera sig med kärleken” (låter kanske något högtflygande, men det var mycket jordnära just det året).

Nu har det gått, eller snarare sprungit förbi, ett par år, och jag tycker inte jag haft tid att tänka på vare sig lösenord för det nya året eller något annat insiktsfullt och bärande. Vänder jag mig inåt hör jag mest röster som säger: ”Och hur var det? Betalade du den där räkningen i tid?” eller: ”Borde du inte ringa din gamla pappa?”

Men en kväll sökte Poesin upp mig. Det var ett tag sedan sist. När jag gav ut dikter senast, för sju år sen, hade jag samlat texter till den volymen i tolv år. Poesi springer inte. Den uppstår i en stillhet som handlar om total uppmärksamhet, lika intensiv som jag antar att matematikern eller medicinforskaren kräver för att lösa ett svårt problem. Poesin har varit min lekkamrat och syster sedan jag var barn – ett språkets friområde där vad som helst kan få vingar och flyga, eller fenor som bär ner mot djupen. Språket leker med världen och med sig självt:

Språket rörde sig igen
skuggan av en val
alldeles under ytan
närmade sig, drog sig tillbaka

Slutledningar
de lyser:
det slår ut stora blommor här

Jag tittar ut över världen och ser ganska lite lek … jag tänker söka mig till leken i år, tror jag. Det blir så mycket ansvar och allvar allteftersom åren springer förbi. Debatterna i tv, insändarna i tidningarna, till och med morgonstunden på radio har fått en lite gäll ton på sistone, tycker jag. Man vill vara tydlig och klar. Bra. Man vill klargöra sin ståndpunkt. Utmärkt. Man vill spetsa till polemiken, föra ut sitt budskap, fine. Men varför kan de som leder debatterna så sällan skratta? Fundamentalister bland religiösa, politiker, vetenskapstroende och andra känns genast igen på detta: de saknar skrattrynkor kring ögonen. De kan inte le. Och inte leka.

Valar
skuggor av dem
under lastfartygen

Ord som aldrig uttalats
släcker slutledningen
öppnar ett kafé
på havsbottnen

Det är vad jag verkligen uppskattar med Poesin. Den öppnar upp min värld för nya insikter. Verktyg: språket.

Nu tror jag att jag börjar närma mig vad som kan bli mitt lösenord det här nya året. Ordet är nåd. Ett av de vackraste jag vet. Nåd öppnar också världen. Där inga alternativ nyss fanns, rämnar min instängda verklighet uppifrån och ner. Om man smakat nåden på djupet, blir det väldigt svårt att starta ett krig.

Det går inte att döma någon
helt enkelt därför
att de avgörande förändringarna
i mitt liv
hände mig
helt oväntat
fastän jag hade bett om dem
arbetat för dem
förtvivlat om dem
i hela mitt liv.

Nåden opererar utan avsikter, den bara är. Vem skulle inte vilja vara avsiktslös då och då.

De renhjärtade
ska se Gud.
De renhjärtade
har ingen aning om
att de är renhjärtade.

Jaha – Poesin kom en kväll och satte sig på min sängkant, och det blev några texter där språket äntligen rörde sig mot djupen igen. Det är bara att tacka och ta emot. Och plötsligt öppnade sig världen igen. En liten stund blev jag så stilla så att kärleken kunde komma åt mig igen. Nåd var ordet. Lösenordet.

Jag var så tacksam
över att jag kunde älska.
Jag var aldrig helt säker
men allt tydde på
att jag i alla fall kunde älska.
Sen kom en tid när jag trodde mig förstå
att jag aldrig hade älskat,
bara längtat efter att älska.
Med en längtan som var så stark
att den ödelade allting i sin väg.
Till sist stod jag äntligen stilla.
Kärleken fick en chans
att hinna ifatt mig
och när den kom
kände vi genast igen varandra,
trots allt som hade hänt,
trots alla år som hade gått sin väg
utan oss.

(Texten är tidigare publicerad i Trots Allt.)

 // Ylva Eggehorn