När pianisten Esbjörn Svensson avled efter en dykolycka i juni 2008 var det en av de största tragedier som drabbat svenskt musikliv på mycket länge. En gudabenådad musiker, med så mycket kvar att göra, var borta.

En än större tragedi var det förstås för hans familj, vänner och medmusiker i EST. Basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström stod vilsna. En artikel i SvD berättar att Öström fortfarande har svårt att hitta rätt, medan Berglund haft det lättare att komma igen.

Denna grupp, med ett bandnamn så hopplöst att det knappt skådats sedan proggen dog, är hans nya projekt. Nu gör han tillsammans med gitarristen Johan Lindström, klaviaturspelaren Martin Hederos och trummisen Andreas Werliin musik som jag inte kan sätta någon annan etikett på än fusion.

Om någon tycker att det känns lika 70-tal som gruppnamnet kan jag meddela att det är fel. Tonbruket gör ömsom groovig, ömsom lyrisk, ömsom någon helt annan sorts musik som alltså varken är jazz, rock eller folk utan allt samtidigt eller inget. Melodirikedomen är stor, långa improvisationer lyser med sin frånvaro.

Det går att känna igen Dan Berglunds kontrabasspel från EST, och Martin Hederos pianospel låter några gånger som en försiktig hyllning till Esbjörn Svensson. Annars är det här – klokt nog, får man väl säga trots de enorma kvaliteterna som EST stod för – ganska långt ifrån den musik Berglund gjorde tillsammans med Svensson och Öström.

Jag hoppas att det så småningom kommer mer från kvartetten; det här är i alla fall en mycket stilfull inledning.

Bästa spår: Wolverine hoods, svindlande vacker.

 // Rikard Flyckt