Som att träffa en kär gammal vän, som man inte hört av på länge, så känns det att lyssna på Sades nya album. Det har gått tio år sedan förra plattan, Lovers rock, en platta jag lyssnat väldigt mycket på. Dock inte de senaste åren, så mycket annan musik har kommit emellan. Ni vet hur det kan vara med vänner man förlorar kontakten med, man hörs inte av, andra vänner får ens tid. Men så dyker Soldier of love upp – och vänskapen tar vid där den avbröts, utan några som helst problem. Redan efter några strofer i inledande The moon and the sky, påminns jag på nytt om hur bra Sade är och inser hur mycket jag saknat det här.

Sade är ett brittiskt band med fyra medlemmar. Men det är också artistnamnet på sångerskan och textförfattaren i bandet, Helene Folasade Adu, vilket gör att Sade ofta uppfattas som ett soloprojekt. Men basisten Paul Denman, gitarristen och saxofonisten Stuart Matthewman och keyboardisten Andrew Hale är i högsta grad delaktiga – i såväl melodier som det speciella svårdefinierade soundet. Soul, jazz, rock, pop, world/reggae … allt är de ingredienser i den karakteristiska Sade-musiken. Men det är sången som gör det hela speciellt, som skapar det suggestiva suget i musiken. Texterna är ofta gansla enkla berättelser om omöjlig kärlek, men i Sades mun känns de angelägna hela vägen. Hon är extremt cool och extremt varm på samma gång.

Även om mycket är tämligen tidlöst och känns igen, så finns här en viss utveckling och samtida inslag i musiken. Titellåten med sitt beat och sin pampiga orkestration markerar något nytt, och jag gillar det. Ändå berör låtar som de lite coolare och mer renskalade Morning bird och Bring me home mer.

Låtmässigt når dock Soldier of love inte riktigt upp till sin föregångare, här finns några svagare spår. Vilket förmodligen inte kommer att innebära att jag lyssnar mindre på den.

Se videon till Soldier of love:

 // Magnus Sundell