Anna Ternheim blev redan med debutskivan en stor och framgångsrik artist i Sverige. När hon nu släpper sitt tredje album, har hon flyttat till New York och släppt kontrollen. Hon söker nya utmaningar, vill inte bara göra smarta karriärsdrag. ”Jag har svårt att se att den enda självklara vägen alltid skulle vara att bli större som artist”, säger Anna Ternheim och berättar att för henne handlar musiken framför allt om att skriva.

Det händer ibland att en artist lyckas fånga nåt, en tidsanda, stämningar, teman, som just då rör sig inom väldigt många människor. Anna Ternheims debut Somebody outside var en sådan skiva. När den släpptes gick den rätt in i mängder av svenska hjärtan, och följaktligen också rätt genom taket försäljningsmässigt. Sånger som Shoreline, Better be och To be gone var ”soundtrack of our lives”, åtminstone sommaren 2004 och Anna Ternheim vann respekt, framgång, grammisar och en med svenska mått mätt enorm publik.
Men hur tar man sig vidare som artist när man fått en sådan framgång och så tidigt i karriären? Leverera det som publiken uppenbarligen vill ha och fortsätta att fylla arenan, eller släppa sargen och gå åt det håll man själv känner att man måste gå för att utvecklas. Tänk om de andra inte följer med dit?
– Det var svårast inför min andra skiva, Separation road, säger Anna Ternheim. Det kändes som att stå inför tjugo öppna dörrar som jag kunde gå igenom och det var väldigt svårt att veta vilken som var den rätta.

Separation road blev en dov och rätt storslagen skiva, och trots att den har sålt mer än 40000 exemplar blev den långt ifrån samma framgång som debuten. Nu har Anna Ternheim på sätt och vis gjort det ännu svårare för sig och lämnat Sverige, där hon är en etablerad artist med en stor publik, för USA och New York, där hon får börja från början igen och spela på mindre ställen för människor som aldrig hört hennes namn, än mindre hennes musik. Ett skivsläpp för den amerikanska marknaden och ett par turnéer inbokade gjorde att det skulle bli så många resor fram och tillbaka över att Atlanten att det kändes självklart att göra New York till sin bas. När jag träffar henne har Anna istället gjort resan åt andra hållet för att ge intervjuer med svensk press inför releasen av sin nya skiva, Leaving on a Mayday, men att flytta var inte bara en fråga om vad som var praktiskt, eller smart.
– Jag har släppt kontrollen, istället för att vara taktisk och välja det som är rätt att göra om man vill vara säker på att ha en karriär och få fortsätta att ge ut sin musik, men jag har svårt att se att den enda självklara vägen alltid skulle vara att bli större som artist. Trots att flytten till New York betyder att jag spelar för en avsevärt mindre publik än förut ser jag det verkligen som ett steg framåt. För det är som att stå inför ett tomt blad, och det ger mig så mycket energi.
– Som låtskrivare är man också på sätt och vis beroende av förändring, av att det händer saker i ens liv så att man kan fortsätta att skriva nya låtar.

Bild: Ester Sorri

Uppbrott är också ett tema för Annas nya skiva, som ju också heter Leaving on a Mayday. När jag lyssnar på den vill jag ta fart och börja springa eller cykla fort, utan att hålla i styret. En känsla som jag kunde få av musik när jag var yngre, av Clashs London calling eller Blondies Heart of glass-album: där sånger om värdelösa förhållanden och social orättvisa samtidigt förmedlade en otroligt livsvilja och framåtrörelse.
– Jag tycker själv att det är en ljus skiva, men det verkar som att de flesta kritiker inte hör det. Kanske är de så vana att tänka på mig som melankolisk, som hon som sjunger sorgsna sånger. Men för mig andas den här skivan väldigt mycket frihet. Kanske därför att jag själv är ute på en sorts resa. Uppbrott är ju förstås ofta bitterljuva, så kanske att min skiva är det med.
Anna Ternheim är högrest och rak, och har något så ovanligt som riktig star quality. Inget som har att göra med hur hon är klädd eller klippt, utan en lågintensiv glamour som känns som att den har med integritet och närvaro att göra. Jag har träffat henne några gånger förut och just det har slagit mig, hur det, i alla fall utifrån, verkar som att hon vare sig försöker behaga, väja för eller vinna över andra. Men integritet måste vara svårt när man har ett jobb som ofta innebär att bli offentligt bedömd och kritiserad och att förlora kontrollen över bilden av sig själv när man gör intervjuer som den här?
– Ja, det är svårt och det händer att jag frågar mig själv varför jag egentligen håller på. Särskilt i perioder som den jag är inne i just nu, med lanseringen av en ny skiva, när det här med att vara en offentlig person blir väldigt dominerande. Det har ju så litet att göra med varför man egentligen började med det här en gång i tiden.

– Att kunna leva på sin musik är ett stort privilegium, och att ha framgång har fört med sig mycket som är fantastiskt också, som att få spela med andra artister man gillar och att möta en stor publik, men för mig har det aldrig varit en drivkraft i sig. För mig har musiken alltid handlat om att skriva. Det har följt mig hela livet och alltid varit det viktiga, det verkliga. Nödvändigheten i att skriva sånger.
Hur började det?
– Musik har från första början varit den uttrycksform som talat starkast till mig. Hemma fanns mycket musik och i Sollentuna där jag växte upp fick alla barn chansen att lära sig spela ett instrument genom kommunala musikskolan. För mig blev det gitarr. Egentligen av en ren tillfällighet. Men det räckte med en lektion och tre ackord så gick jag hem och skrev en låt. Jag var tio år och sedan dess har skrivandet varit en konstant i mitt liv, och kommer alltid att vara det. Oavsett allting runtom. Oavsett.
– Att skriva är på sätt och vis väldigt ensamt. Man måste skilja av sig från andra människor eftersom att skriva låtar är ett samtal som man för med sig själv och inte kan dela med dem. Men det är samtidigt ett samtal som ger så mycket mening till ens liv att det är mer än värt det. Och så småningom leder låtskrivandet förstås till att man går in i en studio där man måste kommunicera och förhandla med andra, och så småningom ut på turné där man lever ännu tätare inpå andra människor, så det är ett jobb med extrema ytterligheter, ensamt och jättesocialt. Jag har alltid varit en tudelad person (skratt).

Inför Leaving on a Mayday har Anna jobbat tillsammans med producenten Björn Yttling, som bland andra producerat Lykke Li och Primal Scream och som också är en av medlemmarna i bandet Peter, Bjorn And John. Skivbolagets presstext beskriver hur han vid ett första möte gav Anna i uppgift att lyssna in sig på Nina Simone, Bob Marley och Cornelis Vreeswijk, låta sig inspireras och sedan höra av sig igen. Ändå lyssnar man förgäves efter direkta referenser till någon av dem på Leaving on a Mayday. Det låter vare sig Marley eller Vreeswijk, så vad har hon tagit med sig från dem?
– Jag gör ju pop, men det finns ju samtidigt ett berättande i min musik och att lyssna på Nina Simone, Bob Marley och Cornelis Vreeswijk fick mig att känna att det var något jag ville utveckla. Ett friare uttryck, en starkare röst, en medvetenhet om vad jag vill berätta. Gå åt singer-songwriterhållet, åt folktraditionen kan man kanske säga.
– Vreeswijk, Marley och Simone är ju artister som har det gemensamt att de verkligen äger det de sjunger. Alla tre har verkligen låtarna i sin hand. Rösten, orden, texten liksom driver varje låt framåt och det krävs inte så mycket runtomkring. Orkestern och arrangemangen bara stöder rösten.

På Leaving on a Mayday har Ternheim och Yttling jobbat med få instrument, enkla arrangemang; en produktion där sången står i centrum. Och Anna Ternheims röst låter lika spröd som tidigare, men också just friare, mindre tvekande.
– Kanske har orden blivit mer centrala i mitt låtskrivande också av den anledningen att jag ofta sjunger på engelska nu, inför människor som har engelska som sitt modersmål. Det är en stor skillnad. Man känner det på scenen. Det blir så otroligt direkt. Texterna får en annan kraft, en som man kanske inte ens hade fattat själv att de hade, och berättandet blir naturligtvis viktigare.
– Men det är mystiskt det där, vad det är som gör en bra historia. Det är långt ifrån alltid det som man som låtskrivare verkligen känt, det som verkligen hänt som får andra människor att själva känna något för en sång. Blir det för nära sanningen, blir det för brutalt ärligt kan effekten tvärtom bli att andra inte riktigt kan ta det till sig, det har jag förstått. Så det är en fin balansgång. Man vill beröra, men utmaningen är att göra det på ett sätt som gör att andra kan göra det man berättar till sitt. Att hitta en gemensam nämnare.

Bild: Ester Sorri

När jag lyssnar på dig så tycker jag att dina sånger ofta handlar om att kunna leva med de skador som livet ger en; att man får sina törnar och smällar men att det också finns en väg hela tiden, som är att acceptera sig själv och livet som det blev. Att leva med det som är. Är det något som du själv tycker stämmer, eller något som jag tolkar in?
– För mig handlar det mer om att vara sann mot sig själv. Att inte tappa kontakten med den man innerst inne är. Och det är ju inte alltid så lätt. Man håller ju hela tiden på och ljuger för sig själv för att göra livet lite enklare. Men man får väl mäta sig själv flera gånger under livet, tänker jag, fråga sig vad som egentligen är sant om mig, vad är det jag innerst inne vill, och behöver göra nu. På sätt och vis är det en hjälp att skriva låtar som jag ju gör. Skrivandet blir en sorts inventering av det som finns inom en, en prövosten för det som är autentiskt och sant. Jag vet inte vad det skulle komma ut för musik om man tappade kontakten med det.
– Livet är ju vackert, trots skadorna som du säger. Och det vill jag ju att musiken ska förmedla, att livet är vackert och värt att leva, men jag predikar inget i mina låtar. Om människor finner tröst eller kommer på något genom att lyssna på något som jag gjort så är det ju fantastiskt, men vad det är som de kanske finner där, det är ju inget som jag kontrollerar eller vill kontrollera. Det är deras.

För ett tag sedan var jag på en vigselakt där det var mycket musik. Pop egentligen, inget som var specialskrivet eller sakralt. Och jag upplevde att det framför allt var musiken som förmedlade en känsla av allvar och helighet, mycket mer än själva ceremonin eller prästens ord. Musiken var bättre på att fånga in det existentiella.
– Jag tänker på vad jag själv har musik till. Att den ger tröst när man behöver det och förstärker ens glädje. Och musik kan ju ge enorm kraft, ork. Rent konkret ork att ta sig uppför den där jävla backen, när man är ute och springer, ork att ta sig vidare. Musik är också något som vi hänger upp saker som vi upplever på, så att den blir en del av våra minnen. Jag använder musik till allt möjligt, för att sätta färg på livet. Sedan är musik ju något som man kan dela med andra människor. När den slår an hos många människor samtidigt så fångar den ju någon form av kollektivt medvetande, något gemensamt.
– Men kanske är det ändå när jag skriver som jag mest upplever andlighet, som närvaron av något som är mer levande och större än det som är materiellt. Det är en högst konkret upplevelse, något som alltid har funnits där, och något som jag hela tiden vill återvända till, men det är samtidigt en väldigt personlig upplevelse. Inget som jag vill eller kan sätta ord på egentligen, eller institutionalisera genom att bekänna något eller söka mig till något samfund.
– Jag tycker att det är ganska självklart att tillvaron är mer än bara materia, man behöver ju egentligen bara gå ut vilken morgon som helst och dra ett djupt andetag för att känna det, men jag tror också att varje människa själv måste få göra sin erfarenhet av den här närvaron, att det finns många sätt att närma sig den och att religionen inte är den enda vägen. Tvärtom tycker jag att problemen börjar när man försöker sätta ord på närvaron, istället för att vara i den.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Trots Allt nr 6 2008.

Anna Ternheims hemsida: www.annaternheim.com

 // Erika Hedenström