Charlie Winston från Suffolk har haft lättare att slå igenom i Frankrike än på hemmaplan. Det här albumet har toppat franska listor och han är inbjuden till typ alla stora sommarfestivaler i Frankrike, Belgien och Schweiz. Hobo är Winstons andra album, det första, Make a way, spelades in på Real World Records, sen han uppmärksammats av Peter Gabriel och fått vara förband på hans turné.

Det är lätt att tycka om Winstons musik om man som jag har en fäbless för souligt jazzande musik à la Jamie Cullum. Men Winston är betydligt raspigare och också kaxigare i sina texter. De är ofta ironiskt smarta om att känna sig utanför, som My life as a duck eller om att vi alla ska dö på slutet, som Kick the bucket där han osentimentalt klargör vissa fundamentala fakta:

If you say this is pop, to be singing to a tune with a rhythm like this,
Would it be so unpopular for a singer like me to be bringing up the fact that we’re all gonna go?
Some people swear, they say they know where.
For me it’s a mystery. But which ever way you see it
You have to admit it and live it and live it!

Det är intelligent och smart hela tiden. Och skickligt svängande, som i hitsingeln Like a hobo. Men jag tycker att det finns ett hjärta också. Jag fattar vad fransmännen diggar så mycket. Den här skivan har jag lyssnat väldigt mycket på i iPoden på sistone.

 // Katarina Josephsson