Leve fortsättarna är en berättelse om tre generationer biståndsarbetare – eller fyra. En missionär, vars föräldrar också var missionärer. En idealistisk biståndsarbetare, och så småningom även hans dotter. De delar samma land men deras förväntningar och därmed deras upplevelser skiljer sig åt. Detta är en Mörkrets hjärta för vår tid. Vad mötet med Afrika gör med ens psyke – därför att det är i detta främmande (välkända!) som man i mötet med katastrofen tvingas möta också sig själv. Det är inte Afrikas demoner huvudpersonerna möter – det är sina egna. Det är rasande skickligt gjort.

Låt mig nu slå fast att denna recension kommer vara synnerligen vinklad. När jag recenserar böcker tar jag mig vanligen friheten att beskriva min läsupplevelse, mina associationer och min förförståelse – fullt medveten  om att det kanske inte gäller någon annan läsare. Men det känns ärligare – och det blir roligare att skriva (och här på Indrag får vi ju skriva hur vi vill). Så är fallet även denna gång.

För det första är Stefan Helgesson en av mina husgudar. Det han inte kan om världslitteraturen behöver jag inte veta. För det andra är han magiskt bra på att rita och den teckning som jag fick av honom av en hästflock i galopp, som elvaåring, har jag fortfarande kvar. För det tredje älskar jag hans sätt att skriva – hans prosa är glasklar, skör, och ändå fragmentarisk. I början på 1980-talet bodde vi under en period samtidigt i Mozambique. Han som 15-årig missionärsson på ett prästseminarium i Ricatla, jag i Maputo, huvudstaden, som dotter till en biståndsarbetare på ambassaden. Titeln Leve fortsättarna är en översättning av ett slagord som var målat på alla murar och väggar i Maputo: ”Viva os continuadores”. Det var republikens centrala budskap – kampen är inte över i och med självständigheten. La luta continua.

Leve fortsättarna utspelar sig i Mozambique – men det nämns inte att det är Mozambique och det spelar ingen roll, för det han skildrar är landoberoende. Men för mig är lånen av verklighet så många att jag börjar läsa boken helt biografiskt – för att leta rätt på allt jag upplever som sanning och försöka utröna vem som är vem i boken. Vem är min far? Min mor – är det hon? Var är Stefans far? Min skola. Affären. Hotellpoolen. Åh, den långa verandan! Är jag med? (Nej.) Det är helt underbart att få läsa om ett par år i min barndom som fortfarande har ett avgörande inflytande på mina värderingar och intressen. Särskilt som Stefan minns tiden och landet så mycket bättre än vad jag själv gör, även om det inte är någon dokumentär skildring av Mozambique vid den tiden. Ibland undrar jag – kan någon annan förstå det här fullt ut? Som när han skriver om acaciornas rasslande frökapslar. Förstår ni då? Hur stora de var? Avlånga, runda, lite skrovliga, med en särskild trädlukt. Hur bra de var att leka med? Och hur ont det gjorde om man råkade få en i skallen? Förstår ni hur det kommer sig att sopsäckar fortfarande får mig att tänka på grönsaksmarknaden i Maputo? Den intensiva doften av rutten frukt. Och de hesa rösterna på ett oförståeligt språk, som mumlade utanför fönstret långt in på natten, röster som vaggade mig till sömns. Kan ni höra dem? Jag tror att ni kan förstå någonting av det. Miljöbeskrivningarna är genomarbetade och målar upp det socialistiska, banditplågade Afrika vid 80-talets början med tydliga men skissartade penndrag (precis som på min hästteckning, faktiskt). Det är lätt att fylla i färgerna själv. Den gula sanden, den röda jorden, den rosa kvällshimlen. Alla nyanser av grönt. Dieselångorna.

Men det spelar så klart ingen roll egentligen. Och så småningom släpper jag helt den biografiska läsningen och går upp i den historia han så skickligt har vävt ihop. Han har hittat en alldeles egen teknik för att förflytta sig mellan de olika tidsplanen. Först är det lite förvirrande, men det är konsekvent genomfört och därför inte särskilt svårt att komma in i. Så småningom kommer också dagboksfragment in i texten och den blir mer litterärt experimenterande. Greppet bidrar till skildringen av den totala kollapsen. Läs boken som en minnesbok över 1970-talets idealism. Eller som  en berättelse om några av de absolut svåraste åren i en ung afrikansk republiks historia. Eller som en skildring av omöjligheten att kunna göra någon nytta i ett land som man inte förstår. Eller som en ömsint skildring av solidaritet, som den faktiskt ser ut. Eller om hur ett psykiskt sammanbrott kan märka en människa för livet.

Bara ni läser den.

 // Henrika Thomasson