Tomas Andersson Wij sticker ut. Många har åsikter om honom, tycker starkt om det han sjunger, säger, skriver och gör. Möt honom i ett personligt samtal om sanningssökande, pretentioner, politik, poesi, tro och vikten av att våga vara motsägelsefull.

En stilig kostym kan vara ett sätt att blotta sig. Yta motsäger inte djup.
Tomas Andersson Wij började skriva i Trots Allt för länge sedan, i en intensiv och tidig journalistkarriär som annars syntes i tidningar som Svenska Dagbladet och Nöjesguiden. Medverkan i det här magasinet la han ner ett tag, men återkom sedan. Chansen att du som läser detta känner till honom är alltså stor. Känner du honom härifrån och genom musiken på hans åtta skivor är det mer osäkert om du läst honom i tidningar som Café och Bon. Men han finns där också.

Kanske kan hans förtjusning i yta störa en del av oss lika mycket som hans vilja att faktiskt säga något stör andra. När Tomas 2007 fick pris som ”Årets bäst klädde artist” tyckte jag det var roligt, när han inledde Melodifestivalfinalen samma år vred jag mig, lite besvärad. I och för sig var versionen av Carolas Evighet genial, skrikschlagern blev en sång med bärighet och innerlighet, ändå klarade jag inte riktigt av krocken.

Men det gjorde Tomas.

Bild: Ester Sorri

Vi ska träffas för intervju. Sätter oss för att prata i Tomas arbetslokal på Söder, ett ljust rum med slitna trägolv, rejält skrivbord, vinylspelare och högt hängande stång att hänga kavajen på. Fast innan dess har vi setts på ett söderkafé som han föreslagit – ”så får jag lite mat och du får smaka Stockholms bästa kaffe”. Det är en ganska typisk replik från Tomas Andersson Wij, han är en urban livsnjutare, han har koll, han är hemma på Söder i Stockholm. Fast Söder, eller Hammarby Sjöstad där han bor nu, finns inte så ofta i hans låtar. De handlar oftare om släktbygden i Hälsingland – relationen har alltid varit stark och intensiv – och Stockholms södra förorter där han växte upp. Olika världar, där landsbygdsmiljöerna stått för en lycklig, magisk del av barndomen medan förorten förknippas med ensamhet och utsatthet, ”känslan av att vara på fel plats”.

– Jag var ute i Skärholmen häromdagen, en grannförort till Fruängen där jag bodde mina första elva år. Vi brukade cykla till Skärholmen genom skogen, men bara om vi måste och alltid med lite skräck, för det gick historier om att det låg män i dikena, att de hoppat upp, slitit ned folk och både våldtagit dem och snott dem på pengar.

– Nu kom jag tillbaka, och det är märkligt hur man kan känna sig så hemma i en miljö man alltid ville bort ifrån. Det har inget med nostalgi att göra. Jag vill inte tillbaka. Men nu när jag inte längre är utlämnad till den miljön kan jag komma dit och nästan njuta av att vara där. Den här förorten, med sin grådaskiga betong och sina parkeringshus, är en del av mitt liv

Såna delar har vi andra i våra liv också. Och Tomas Andersson Wij har ett sätt att se och berätta om det som nått en stor publik. Hans journalistöga har klarheten och analysen, hans konstnärsöga har inlevelsen och ömheten. Han berättar om sig och oss, som en popmusikens sannings- och försoningskommission.

När vi börjar prata om Stockholm är det utifrån Per Anders Fogelströms böcker. Tomas säger att han gillar Eyvind Johnson bättre – ”för att han har det poetiska och lite pompösa anslaget, tillvaron är mer än grus och sand”. Det kunde vara en beskrivning av honom själv.

– Folk hör av sig till mig och säger att de börjat lyssna på min musik för att de hört en viss låt – ofta är det Tommy och hans mamma eller Hälsingland – och att de kände sig bekräftade på något sätt, berättar Tomas.
Han säger att han är kluven till det där.

– Behovet av identifikation verkar vara enormt, och det är inget man ska förakta, men ibland kan man känna att man blir ett slags … snuttefilt. Som om det räcker för människor att få höra sin hemstad nämnas i en låt för att de ska gilla den. Jag har svårt att tro att Bob Dylan skulle kunna bli så stor om han kom fram idag. I hans språk finns en abstraktion som gör världen större.

– Idag finns ett outtalat krav på att världen ska göras mindre och fullkomligt begriplig. Det som är mer svävande dissas ofta till förmån för det superkonkreta. Titta på de svenska textförfattare som slagit igenom i Sverige på senaste tiden – Markus Krunegård, Veronica Maggio, Säkert! – deras texter är skrivna på raden, nästan som sms eller bloggar. Jag har inget emot någon av de artisterna, men jag älskar ju poesi – som handlar lika mycket om vad som finns mellan raderna.

Aha: en lyriker, ett pretto, en dysterkvist. Den bilden häftar vid honom, men för en som kan använda ”pompös” som uppskattande adjektiv är det ingen stor sak. ”Ett förhållandevis lätt kors att bära”, säger han om den bilden, och konstaterar att det inte direkt varit synd om honom när det gäller kritiken. Och visst finns det plats för lyriska texter, för pop med intellektuella ambitioner.

– Det gör det ju, men inte något jätteutrymme. Mina skivor säljs inte i drivor på Shell, och det är lätt att anta att det beror på att mitt anslag är lite för påfrestande, säger Tomas.

Är det allvaret som stör?
– Kanske, men om du läste de mejl jag får, skulle du tänka att det är precis tvärtom; att det är allvaret som är attraktivt. Jag tror det är två sidor av samma mynt: fobin för allvaret och längtan efter det hänger ihop. Ibland undrar jag om det inte är själva blottandet av strupen som provocerar mest, att man visar sig i all sin brist på styrka och coolhet.

– Under mina år som heltidsjournalist skrev jag om exakt samma saker som i mina låtar. Jag intervjuade Martin Lönnebo över tio sidor i Nöjesguiden – bara allvar – jag skrev om tro och tvivel och jag möttes aldrig av de där hatiska reaktionerna jag kan möta nu, för som journalist blottar man sig inte.

En del av det Tomas Andersson Wij blottar är motsägelser, och krockarna kan vara svåra att ta. Kan det finnas både humor och allvar, yta och djup? När Blues från Sverige kom var det en recensent som inte kunde tro på sista raden – ”jag är för full och glad i natt, för en blues från Sverige”. Skivbolaget var ett tag bekymrade för Tomas exklusiva garderob, och vem får en ysl-kostym att gå ihop med en akustisk gitarr i Landet Lagom?

– Det blir kanske förvirrande. Men jag dras själv till människor som har starka motsägelser i sig, som kan förena yta och substans och som rör sig elastiskt över gränserna.

Popvärlden är dålig på att hantera krockarna; det konstnärliga utrymmet i den är nog ganska trångt ändå. Tomas konstaterar att han ofta får förklara varför han skriver om sin barndom. Det skulle ingen författare behöva.

– Rocken förväntas alltid vilja framåt, på ett oreflekterat sätt. Det hänger kvar en 50-talssyn på den som en tonårsdröm om att få ha skinnpaj och vara ute sent.

– Jag har skrivit mycket om min barndom, delvis för att jag har ett sår där som fortfarande kliar, som fortfarande påverkar mig. Konstigare än så är det inte. Men allt det här är en icke-fråga för min publik, och det är verkligen generande att behöva prata om bilden av mig om och om igen. Det är vår tid i ett nötskal: personan är allt.

Tomas Andersson Wij krockar land och stad, baptistbakgrund och folkrörelseförståelse med postmodern urbanitet. Men det är inte i första hand motsägelserna som skiljer ut honom. Det speciella, tycks det mig, är att han inte flyr över gränserna. Han har försonats med sin bakgrund. När han vill rasera och låta dö är det med en sorts omtanke. Och så har han fortsatt söka Gud, och berätta om det.

”Kristen artist” har han aldrig varit, men kristen och artist, och också där har ganska många känt igen sig. Fast hans andra skiva, Ett slag för dig, plockades bort från kristna skivaffärers hyllor för texternas skull.

– Varje gång jag spelat på den kristna festivalen Frizon har det varit debattartiklar och blogginlägg innan om hur farlig jag är för de kristna ungdomarna. De är skrivna av teologins sverigedemokrater. Deras kristendom grundar sig på rädsla snarare än kärlek. De lever sina liv på ett schackbräde, bara svarta och vita rutor, där det pågår en jämn kamp mellan Gud och Satan – som gör att de alltid måste vara på vakt mot allt som kan vara fel tro, fel tolkning, fel sätt att leva. På Frizon kom tjejer och killar fram och sa att ”jag gillar din musik, men i min församling avråder de oss från att lyssna på dig, för de anser att du är semikristen”. Semikristen – fantastisk ord! Jag har aldrig hört det förut.

Men de lyssnar ändå, de där unga, och när jag föreslår att Tomas spelar en roll för att han uttrycker tro utan att gå med på muren mot ”de andra” svarar han försiktigt att det nog kan vara så.

– Jag känner en väldig närhet till dem som vuxit upp i kyrkan, eftersom jag själv kommer från den världen med allt vad den innebär, säger han och blir tyst länge.

– När jag får brev från människor som har känt sig befriade av mina låtar, som skriver att deras gudsbild eller värld har blivit lite, lite större, så blir jag väldigt glad. Bättre roll kan man ju inte ha som artist. Det smäller så mycket högre än när man får mejl från någon 16-årig tjej som tycker man är snygg.

Får du det?
– Ja. Tro det eller ej.

Bild: Ester Sorri

Lite ironiskt beskriver sig Tomas Andersson Wij som för kristen för den breda publiken och för okristen för de kristna. Men grundkänslan för baptistbakgrunden är uppskattning – där fick han sången och musiken, och en människosyn och världsbild han är glad över. Lite som Eyvind Johnsons, att världen är mer än det som går att mäta och väga. Men han fick också med sig gudsbilder som blockerat.

– Det har tagit tid att erövra min intuition och min kropp. Vi lärde oss inte att söka svaren inom oss själva, vi skulle söka dem i en bok. En bok som var ganska motsägelsefull och svårtolkad för en 16-åring – och för en 37-åring också för den delen. Jag läser Gardells Om Jesus nu, och det är en av de mest befriande böcker jag läst. Den är helt tillintetgörande. Jag inser att jag har haft en rätt sentimental bild av Jesus.

Sanningskriteriet är viktigt, och ställer till det. Treenighet och korsdödens nödvändighet har aldrig gått att förstå, och därmed varit svåra att tro på.

– Däremot har jag i perioder haft gemenskaper, ibland hemma hos folk, ibland i kyrkor, där jag har bett och känt kraften i bönen. En period var vi några stycken som träffades i ett kök hos en präst och bad varje måndagsmorgon. Det kan jag säga att … det var väldigt bra. Men så fort jag försöker skapa en intellektuell överbyggnad får jag problem.

De där träffarna var början till Allhelgonamässan, i Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm. Den var Tomas med och formade, både i planering och praktisk medverkan. När vi pratar om den understryker han att han inte varit aktiv där på tre år, och alltså inte riktigt vet hur mässan är idag. Men även om hans tilltro till gemenskapen är stor, såg han där hur den kunde bli för viktig.

– Man kan bli så hög på den kollektiva kraften att det tar överhanden. Det skapas en sorts självgodhet kring ”vår fantastiska gemenskap”, att vi är så speciella. Jag skäms när jag tänker på med vilken självsäkerhet och arrogans jag åkte runt och pratade om Allhelgonamässan för några år sedan.

– Med självgodheten kommer också något konserverande. I Allhelgonamässan formades en sorts liturgi, men vi förhöll oss anarkistiskt till den. Ett tag började vi sjunga Herre, hör vår bön som inledning på mässan. När vi hade gjort det tio söndagar i rad tyckte jag att vi kunde behöva lite variation och föreslog att vi skulle börja med Blott i det öppna. Då gick ett sus genom församlingen. Det var inte okej. Där och då insåg jag att nu har även Allhelgonamässan blivit en institution. Det kändes rätt vemodigt.

Tomas slutade gå till Allhelgona för att han behövde vara för sig själv, säger han.

– Men i hjärtat såg jag det fortfarande som min församling och försökte framföra synpunkter på mässan när det fanns tillfällen. Men jag har tyvärr känt att det finns en stark ovilja att ta till sig kritiken, oavsett om den kommer från mig eller Jonas Gardell eller andra som engagerat sig där och älskar mässan. Och det tycker jag förstås är väldigt, väldigt sorgligt.

Stelnade former var ett problem. Fast för alla de nya som strömmade in var de förstås nya, liksom budskapet som gjorde att många kände sig välkomna: du är älskad precis som du är.

– Jag kanske är förhärdad men jag har alltid haft svårt att ta till mig det budskapet. Jag tror att Gud ser på oss med en kärlek som har ett inslag av likgiltighet. Hela idén om att vi skulle vara så speciella, så utvalda och så dyrbara i Guds ögon tror jag är en mänsklig fantasi.

Man kan fundera på om det alls går att göra en kyrka som är tillräckligt bra, för folk i olika lägen i livet. Kanske inte. Men för Tomas var utgångspunkten de där måndagssamlingarna med några personer som bad i ett kök, för att de behövde det. På vägen till hundratals involverade i mässan försökte man hålla fokus bland annat genom att inte släppa in media.

– Det var viktigt för oss, och helt självklart eftersom så många i Allhelgona var med i Anonyma alkoholister, som håller hårt på anonymiteten. När jag har varit runt i landet och träffat kyrkor som haft problem har jag sett hur de varit helt fast i ett tänkande som handlat om expansion och ”hur ska vi nå de andra”. Jag är helt övertygad om att Allhelgonamässan växte så starkt för att vi inte hade några ambitioner att växa. När man öppnar dörren till media – vilket även Allhelgonamässan gjorde med tiden – börjar en framgångsmyt odlas och folk söker sig dit av fel anledning.

Nej, han saknar inte mässan. Det var en period i livet. Som Skärholmen, kanske. Som ett skelett som blir förkalkat, säger han – många andliga rörelser skulle tjäna på att dö. Och återuppstå till något nytt.

– Det predikas om vetekornets lag stup i kvarten men få vill se att det gäller en själv också.
Just vetekornets lag, att något kanske måste dö för att uppstå, återkommer vi till ganska snart i intervjun. Då gäller det den politiska vänstern.

1998 kom en antologi som hette Solidaritet, med Tomas Andersson Wij som redaktör. Sex år senare albumet Stjärnorna i oss, med ett starkt solidaritetstema, också där med politiska, existentiella och andliga aspekter – de hänger ihop i Tomas universum. På albumet finns Blues från Sverige – det andra genombrottet, med en novelltext om landet vi lever i. Men den riktigt skarpa teckningen av landet Sverige hittar jag i inledande låten Tommy och hans mamma, en av de mest tydligt politiska texter som svensk popmusik begåvats med, och en av de mest gripande. Tomas sjunger om barndomssommar, om upptäckten av världen utanför ens egen, och om den svenska välfärdens förtjänster och tillkortakommanden. En sorgset poetisk klassanalys.

– Ja, för mig handlar den låten väldigt mycket om klass, om det som jag anser är den stora klassmarkören, nämligen självförtroende: upplever jag att jag kan gå ut och ta världen i besittning? Bara för att vi har skapat demokratiska institutioner betyder inte det att människor från alla klasser kommer att representeras i dem.

Per Anders Fogelströms Stockholm dyker upp igen. Tomas konstaterar att det inte är länge sedan vi var ett väldigt fattigt land, och det är inte svårt att förstå varför materialismen har varit så högt upp på agendan i Sverige. Man måste börja med att ge folk bröd och sanera deras hus.

– Men Sverige och svenskarna har fastnat i en materialistisk prioritering. Den fick en renässans med it-boomen och inredningstrenden, som blev en hel folkrörelse. Det där kan jag känna rent fysiskt när jag reser runt i landet: på ett sätt är vi världens rikaste land, på ett annat sätt ett av de fattigaste.

DN:s partitest vid förra valet berättade att han var vänsterpartist, ”så jag är väl det”, säger Tomas, men anmäler reservationer inför vänsterns fixering vid plånboksfrågor, och underskattandet av individens kraft och behov. Tomas talar om politiken som något i grunden existentiellt; den handlar om hur vi vill leva våra liv. Det där är en dimension han tycker politiken har förlorat, liksom den har förlorat sin roll som försvarare av kunskap, kultur och utopi.

– Vi är beroende av utopier, som något att häva oss upp emot, säger han, och tror att likgiltigheten och apatin krattar manegen för en ny våg av fascism just nu.

Men de gamla svaren är inte svaren: det postmoderna samhället har många förtjänster, inte minst när det gäller den individuella friheten. Bara det att sammanhangen också behövs – det blir allt tydligare nu, med en klimatkris som han kallar ”en andlig lektion”. Och i detta behövs fördjupning. Kanske rentav poesi. Tomas berättar om hur han träffade Göran Persson och hans talskrivare vid Olof Palme-stipendiets jubileum.

– Det jag alltid frågar de människorna är varför de inte utnyttjar de intellektuella i arbetarrörelsen. PO Enquist är ju sosse, han bryr sig om rörelsen. Vet du vad de säger då? ”Men vad skulle de hjälpa till med?” Där är vi. Barack Obama vet att politik handlar om existentiella frågor, och det är därför vi ryser när han talar. När jag säger ”varför ringer ni inte poeterna, de intellektuella” så är det inte för att jag tycker det vore snyggt och strategiskt, utan jag tror att det verkligen skulle hjälpa socialdemokraterna att hitta grundvattnet i deras ideologi, för de vet inte vad de håller på med längre.

Och så drar han parallellen mellan politiska och andliga rörelser: hur man tappar kontakten med sitt ursprung. Baptister, nyss landsförvisade rebeller, som börjar utesluta folk. Socialdemokrater, nyss i strejk för människovärde, som roffar åt sig medan medlemmarna försvinner. Kanske är det hoppet: att det rasar. Så något nytt kan uppstå.

Det är ett jobbigt budskap, men det blir befriande när någon kan berätta det med klarhet och inkänning. Så här ser det ut, det är en del av våra liv. Lite som skrämmande barndomsmiljöer. Vi är inte helt utlämnade ens om strukturerna vi byggt rasar.

Innan vi skiljs säger jag att senaste skivan, En sommar på speed, har ett tema som är rätt medelålders, och är inte det rätt tidigt?

– Jamen jag är medelålders. 37, det är ju en ålder när man börjar jämföra sina visioner med verkligheten, man måste fejsa vissa misslyckanden, jag var inte allt det jag trodde att jag var. Konsten att resignera utan att bli bitter, det är vad den här åldern handlar om.

Ja, kanske är det vad den här åldern handlar om. Och de andra.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Trots Allt nr 3 2009.

Tomas Andersson Wijs hemsida: www.tomasanderssonwij.com

Följ inspelningen av Tomas nya skiva Spår på YouTube:

 // David Berjlund