Förutsättningarna är förstås de allra bästa. Livemusik upplevs bäst på en liten, trång klubb, med närmast intim närhet till artisterna. När Holly Williams kliver upp på scenen på Virus i Örebro, då har hon först varit tvungen att bana sig väg genom publiken för att ta sig fram till scenen. Kan tänka mig att det finns artister som inte skulle vara helt bekväma med detta, men Holly Williams känns totalt avslappnad med denna intimitet, inte bara det; hon tycks hämta näring och energi ur den.

Så visst är förutsättningarna de bästa. Men miljön är ändå bara ett plus i kanten en sån här kväll, för vad hjälper de yttre förutsättningarna, om de inte samspelar med och lyfter fram de inre förutsättningarna hos artisten. Och hos Holly Williams finns det en hel massa där innanför – begåvning, erfarenhet, livsglädje, smärta, tvivel, tro, humor – som hon blottlägger och spiller ut över oss denna kväll. Hon levererar det med en självklar pondus, en sån där som skiljer dem med star quality från de andra goda hantverkarna.

Bild: Anders Nordström, virus-bar.se

Hon spelar först ett antal låtar ensam med gitarr, och sätter en hög nivå redan från början, med höjdpunkter som Between your lines och Three days in bed. Med en röst som visar sig vara ännu bättre live än på skiva och ett lika effektivt som snyggt gitarrspel. När sedan hennes make Chris Coleman kommer upp och bidrar med ytterligare en gitarr, körsång och munspel, då höjs intensiteten ytterligare och He’s making a fool out of you blir första delens absoluta topp.

Första delen, eftersom konserten blir uppdelad i två delar, då någon råkar komma åt en knapp till brandlarmet, som börjar tjuta. (”Was I too hot?” undrar Holly med ett leende.) Med följden att alla måste utrymmas ur lokalen… Efter några minuters huttrande utan ytterkläder i vinterkvällen, får vi återvända in och Holly och Chris fortsätter.

Denna ofrivilliga paus gör att energin och intensiteten tillfälligt mattas, och den inledande sången efter pausen, Mama, får därför kanske inte riktigt den nerv som den är värd, även om texten om moderns sätt att hantera den missbrukande och ständigt turnerande fadern och deras skilsmässa är stark nog i sig själv (”you knew better than to drag me down with you, you let me love my daddy just the same”). Förstasingeln Keep the change från senaste skivan Here with me, låter också relativt blek.

Men Holly och Chris jobbar sig verkligen tillbaka. Och vi får ytterligare en rad av hennes starka låtar, där Without Jesus here with me – sången om den bilolycka som höll på att ta både hennes och hennes systers liv 2006 – är allra starkast, och kryper in under huden på oss i publiken.

My sister fought, my daddy cried
My mama begged him for our lives
And I don’t know how I could breathe
Without Jesus here for me

Innan sången berättar hon om hur det hela gått till – om systern Hilary som först dödförklarats men återupplivats, om systerns upplevelse av att ha förts bort av en ängel för att träffa bortgångna släktingar, hur hon svävat ovanför olycksplatsen, hur hon börjat känna smärta igen och återvänt till sin kropp, om hennes många operationer för att kunna gå igen om det underverk det är att hennes syster lever och att hon själv står här denna kväll.

I hennes hyllning till de klassiska countryduetterna, A love I think will last, från senaste skivan, får Chris Coleman ta Chris Jansons plats och sjunga dennes strofer. Han visar sig kanske inte vara lika bra som solosångare som körsångare, men hans goda humör uppväger mycket.

Förutom de egna låtarna tillsammans sjunger Holly några klassiker av hennes hjältar: Bob Dylans Don’t think twice, it’s alright och John Prines Angel from Montgomery. Och till sist I saw the light, hennes favorit ur farfar Hanks digra sångskatt. Vi blir ombedda att sjunga med – och allsången överträffar nog allas förväntningar.

I saw the light, I saw the light
No more darkness, no more night
Now I’m so happy, no sorrow in sight
Praise the Lord, I saw the light.

Holly säger att det var den mäktigaste allsången under hela turnén, och berättar att i Tyskland var det riktigt skralt med allsången, någon gång helt tyst när hon bett publiken sjunga med. ”We said to ourselves: Maybe they don’t like the Lord-songs in Germany?”

När det är dags för extranummer får vi till och med sjunga den igen, så Chris kan filma oss med den videokamera han har varit och hämtat. Men först har Holly sjungit en nyskriven sång för oss. Och allra sist får vi ännu en farfar-klassiker: I’m so lonesome I could cry. Som även den orsakar allsång. Holly Williams stannar sedan kvar för att signera skivor och prata en stund med den som vill.

Mina förväntningar var hyfsat höga inför denna kväll, men de överträffades. Hade inte brandlarmspausen kylt ned det hela något, vet jag inte vart betyget slutat. Att Andi Almqvist inledde med en briljant halvtimme bidrog ytterligare till att göra denna fredagskväll i Örebro till en riktig stor upplevelse. Som min vän Erik skrev på min Facebook-logg dagen efter: ”Plötslig händer det. Fantastisk kväll igår.”

Se Holly Williams framföra sången Mama i TV4:s Nyhetsmorgon morgonen efter Örebro-spelningen:

 // Magnus Sundell