Ordet ”frihet” börjar stå mig upp i halsen. Varför? Frihet är ju bra, nej, bäst. Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring. Frihet, jämlikhet, broderskap. Freedom for my people. Frihet i en liten ask.

Jaha, så exakt vad betyder ”frihet”?

Jag är ordmänniska. Det är extremt viktigt för mig att förstå vad ord betyder. Jag får nästan panik av att inse att jag inte begriper innebörden av det mest centrala axiomet i vår kultur. Jag menar, läs grundlagen. Läs om din rätt till religionsfrihet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet. Frihet är vad hela vårt samhälle sägs bygga på. Och jag förstår inte vad ”frihet” är.

Det värsta – nej, det näst värsta – är att jag inte tror att jag är ensam om det. Det värsta – det absolut värsta – är att frihet, i mångas begreppsvärld, tror jag, har blivit synonymt med frihet från impulskontroll.

”Jag känner för det nu, alltså gör jag det” – det är frihet, eller? Frihet för vem, på hur lång sikt? Hur fri är man sen man ödslat allt man hade på ingenting, eftersom det var vad man kände för i stunden?

Det har sjungits sånger om det där, sånger värda att begrunda. Någon borde förstås ha pratat allvar med The Eagles år 1973 om arret i Desperado, jag har smak för det bombastiska men bitvis tror man ju att det arrangemanget är ett skämt. Men orden, för mig personligen, fungerade 25 år efter det att Desperado skrevs som livsavgörande, uppenbarande uppgörelse med hela det urartade västerländska frihetsbegrepp som sammanfattas i tre små ord: ”Just do it.”

”Freedom?!” sjunger Eagles. ”Well that’s just some people talking. Your prison is walking through this world all alone.” Eller (Lundell sa det ännu bättre på svenska): ”Frihet?! Är du fri där du står nu? Ditt fängelse är du, i din ensamhet.”

Ingen, för att citera 1600-tals-poeten och prästen John Donne, är en ö. Varje människa är en del av kontinenten. Allt jag gör får definitionsmässigt konsekvenser för andra; allt jag gör stäcker eller stärker andras frihet. Jag är inte fri att ta ett enda steg här på jorden utan hänsyn till det. Faktiskt.

”Det känns bra för mig att göra så här just nu, alltså är det rätt”, är ett motto för många, men ingen ok etisk hållning, utan sjukt. Att leva som om man verkligen vore en ö, som om inget man gör har konse­kvenser för andra, är psykopati.

Psykopati – forskning har bevisat det – kan vara en vinnande personlighetsstörning i dag. Långtifrån all psykopati manifesterar sig i kriminalitet eller vansinne. Psykopater når tvärtom ofta samhällets toppskikt, beundras, respekteras och accepteras som den här tidens vinnare för att de bara gör det, utan att reflektera över etiska imperativ som kan kännas frihetshämmande i stunden eftersom de är impulshämmande.

Frihet innebär ju i själva verket så mycket mer än att följa impulser; en människa har frihet att välja att behärska sig, att avstå, att visa hänsyn, att ta hand om, att hjälpa, att välja det människovänliga framför det i stunden mest kittlande.

Kommen så här långt i arbetet med att förstå ordet ”frihet”, börjar jag älska friheten igen, såpass att jag är beredd att försvara den, exempelvis mot dåliga definitioner. Hur mycket frihet ligger det till exempel i det hippifierade ”frihet” som bara är en spin-off, om man frågar mig, av det system man tror sig kritisera när man inte tänker ta något jobb för att ta ett jobb är så trist, gå till jobbet är för ofria människor och man vill ju vara fri?

Vem pratar egentligen här, en systemkritisk hipster eller en börsklippare? De talar unisont, men det vet de inte. Vad skulle hända om de förstod vidden av sina gemensamma idéer, hur deras idésystem omfamnar varandra?

Inget skulle hända. Det skulle förbli som det är. Någon annan än vänsterhippien och börsklipparen skulle fortfarande jobba natt på sjukhemmet, köra bussen, städa dagis.

Någon annan, antingen du frågar en spekulant på börsen eller en antikapitalistisk slacker på socialbidrag, ska också göra det där tråkiga. ”Det där tråkiga” är det vardagligt livsuppehållande som somliga skulle kalla att jobba vidare på skapelsen, så där som jag kan känna när jag dammsuger hallen; jo, ibland när jag dammsuger hallen känner jag faktiskt att jag jobbar vidare på skapelsen. (Ibland å andra sidan verkligen inte.)

Om dammsuga hallen är att jobba vidare på skapelsen, då är skapelsen i skrivande stund, i just mitt lilla hörn av den mänskliga kontinenten, eh, ofullbordad. Det betyder inte att jag är friare när jag sitter här nu och formulerar hyfsat fria tankar, än när hallen dammsugs. Kanske snarare tvärtom.

Nej. Jag är fri när jag skriver också. Och jag är självklart fri när jag dammsuger. Jag är alltid fri.

Frihet är ett tufft livsvillkor. Många klarar inte av att hantera det: ”Du är fri, ta det ansvaret.”

Jag blir hur som helst inte friare för att någon annan dammsuger hallen åt mig. ”Någon annan”, vem han eller hon än är, antingen vi lever tillsammans eller aldrig har träffats, är också en del av kontinenten. Frihet – i klassiskt axiomatisk västerländsk bemärkelse, i grundlagen – handlar inte om mig.

Frihet handlar om oss.

Bild: Majsan Sundell

Texten har  tidigare publicerats i Trots Allt.

 // Maria Küchen