Som så många andra svenskar satt jag bänkad framför tv:n i lördags kväll. Målet för min soffaktivitet var världscupsprinten från Canmore. Hur skulle det gå för våra svenska OS-hopp i genrepet inför Vancouver? Mellan heat och kvalificeringar kunde jag dock inte låta bli att bläddra lite fram och tillbaks mellan nämnda arrangemang och, hemska tanke, Melodifestivalen. Måste erkänna att jag för första gången på länge var lite nyfiken. Eskilstunabandet Pain of Salvation skulle ju stå på scen. Vad är det som händer? Det här ville jag inte missa.

Förändringens vindar blåser och det blev väldigt tydligt i lördags. Skulle detta hänt för 10 år sedan? Tror inte det. De som tidigare sjöng med i Doing the omoralisk schlagerfestival verkar nu tycka att ”vaddå, det är ju kul”. Men vad bryr jag mig om vad folk tycker. Och tycker det gör folk.

Måndag morgon i samma soffa och tv:n går igång mitt i ett samtal om nämnda tillställning. Förfasningen är stor över de så kallade förändringarna. Låt melodifestivalen (som det ju faktiskt heter) vara en schlagerfestival. Fler deltävlingar är bra. Vi behöver ju lite glam och glamour i kalla februari. Så låt oss tänja på det hela ordentligt. Men gränser finns ju.

Och ändå är det inte mycket som förändrats, det mesta är sig likt. Tävlingen har sedan 2002 fått fler deltävlingar och ett turnéschema i ett försök att förnya formen. Något som schlagerns vänner ivrigt applåderar. Men att innehållet också breddats är tydligen inte lika ivrigt uppskattat. The Schlagerfestival Preservation Society vill slå vakt om innehållet och backa utvecklingen ett steg tillbaka mot schlagerns rötter. Men är det rötterna man vill tillbaka till? Nej, man vill tillbaka till schlagern sådan som man känner igen den med fixstjärnor som Carola, Charlotte Perelli och Lena Philipsson samt någon spännande uppstickare då och då. Tror inte det är Ingvar Wixell och Family Four man är ute efter. Och ändå är det kanske just den innehållsliga förändringen som i längden faktiskt kan hålla liv evenemanget.

Jag känner igen resonemanget från kyrkan: ”Vi måste tillbaka till rötterna.” Vi förändrar i sak ingenting, men om vi gör om formen något så kanske vi fortfarande kan vara relevanta och spännande. Inget fel egentligen, men jag misstänker att de rötter man vill tillbaka till är allt som oftast ens egna rötter, det vill säga: det man känner igen. Och egentligen har det inte så mycket med själva tron att göra.

I viljan att söka rötterna tror jag inte ens vi är villiga att gå så långt tillbaka som till 1950-talet och ”syndakatalogen”, som var en av den tidens stora sanningar. Och så fortsätter vi i att stöpa det nya i gamla former i ett försök att var allt för alla, med risk att vi bara blir form och inte har något relevant att säga någon. Missförstå mig rätt nu. Jag är inte motståndare till att söka våra rötter, vi måste bara lära oss att se skillnad på vad det är som är rötter och vad som är vår ovilja att förändras. Vi måste se att varje tid i kyrkan haft sina ”oföränderliga”  sanningar och att vi skrattar åt många av dem idag (som att Copernicus och Galileis teorier om att jorden var rund och att vi kretsade runt solen, inte tvärtom, stämplades som heresier, samt nämnda syndakatalog).

Vilka av våra ”oföränderliga” sanningar är en produkt av vår tid och något man kommer att skratta åt om 50 år? Vem vet? Och det borde göra oss mer ödmjuka. Kanske den förändring vi i många fall vill motarbeta egentligen är vår räddning till att vara relevanta i ett snabbt föränderligt samhälle.

Jag har nu och då, genom åren, följt melodifestivalen och diskuterat om låtar varit bra eller dåliga inom normen. Inte någon gång har jag, med undantag för The Ark och The worrying kind, varit det minsta intresserad av att lyssna på någon av låtarna utanför själva tävlingen (Tomas Andersson Wij’s version av Evighet räknas väl inte?). I lördags hände det osannolika. Med både Fender Rhodes och Mellotron på scen, och med Daniel Gildenlöws fantastiska röst, kastade Pain of Salvation allt vad jag vetat om melodifestivalen över ända och jag hörde en helt fantastisk melodifestivallåt, på riktigt!

 // Anders Carling