Den amerikanske författaren Bret Easton Ellis roman Lunar park är en fängslande samtidsskildring om en helt materialistisk värld. En värld utan hopp om något större, vackrare, djupare än det människan själv lyckas samla på sig i livet.

I ett avsnitt i sin senaste bok Lunar park (2005, på svenska 2006) beskriver den amerikanske författaren Bret Easton Ellis hur han följer sin son Robby till det lokala köpcentret där de stöter ihop med ett par av sonens skolkamrater.

På behörigt föräldraavstånd ser Ellis pojkarna stå och prata med varandra. Deras kläder är påkostade och coola. Deras accessoarer och teknikprylar state of the art. Deras händer skakar lätt från alla mediciner som de äter, amfetamin mot koncentrationsvårigheter och Prozac mot depression. En medicin för att höja humöret, en för att dämpa det. En för att stilla spasmer och tics. Och medan författaren iakttar sin son lite på avstånd i köpcentret väller sorgen upp över hur torftigt hans liv är, så ängsligt och materialistiskt, så fattigt på äventyr och poesi.

Sedan debuten med Less than zero (1985) har Bret Easton Ellis kokat ned vår samtid till svårsmälta koncentrat i roman efter roman. Någon föreslog att om världssamfundet beslöt sig för att skicka ut fem böcker i rymden för att förklara för okända livsformer på andra planeter vad det innebär att vara människa så skulle Ellis American psycho absolut vara en av dem. På så sätt skulle vi presentera oss för resten av universum inte bara sådana som vi gärna vill se oss själva utan sådana som vi verkligen är, utan att förtränga den oförmögna och kylslagna skuggsida som finns i oss alla.

Och det säger en del om Bret Easton Ellis styrka som författare att han har skrivit ännu en bok som absolut måste med på den där rymdfärden.

Lunar park är en sorts självbiografi. Efter sina fantastiska framgångar som författare och ett allt snurrigare liv på dyra droger har Ellis till slut gjort ett tappert avgiftningsförsök. Och tillsammans med sin hustru, skådespelerskan Jayne Dennis, och deras barn har han slagit sig ner i Midland County, en idyllisk och påkostad fristad någon timmes bilfärd norr om New York, där de privilegierade kan söka sig undan en allt snabbare sönderfallande värld. Det är en ny chans till ett nytt bättre liv.

Ellis, hans hustru och deras grannar har intressanta, välbetalda jobb, medan deras barn i sin tur förbereds för storslagna karriärer i prestigeskolor. Familjen bor i ett vackert hus med utsikt mot fält och skogsdungar. Det är mamma, pappa, barn och en golden retriever.

Det är så nära det perfekta livet man rimligtvis kan komma, men perfektionen har sitt pris. Barnens oförmåga att leva upp till de krav som ställs på dem hålls i schack med mediciner. Ellis självmedicinerar med antidepressiva tabletter, sprit och kokain, hans hustru Jayne med en sträng självdisciplin, kost och träning. Och under ytan rör sig något som kommer att få tillvaron att krackelera och falla isär.

I och för sig var det Douglas Coupland som skrev Livet efter Gud, men det här är verkligen en bok om livet utan Gud, om den värld där den förhärskande livsåskådningen i mer än hundra år varit materialistisk och människan måste klara sig utan hopp om något större, vackrare, djupare än det som hon själv lyckas samla på sig mellan vaggan och graven.

Bret Easton Ellis jagas Lunar park igenom av minnet av sin far, vars liv formats av sin generations övertygelse att saker, prestationer och framgång är detsamma som ett gott liv. Som en konsekvens har denne levt främmande både för sig själv och för sin son för att så småningom dö i överflöd och skräckinjagande tomhet.

Det undanträngda minnet av faderns förlorade liv materialiserar sig bokstavligt talat i Bret Easton Ellis perfekta värld. Det skaver färgen av husets väggar. Det flyttar runt möblerna i rummen, det skickar meddelanden via datorn och muterar barnens leksaker till livsfarliga angripare som flyger runt i det nattysta huset och efterhand förvandlar det Lunar Park till en skräckhistoria.

Bild: Jan Petterson

”Han hade varit utraderad från allt, men nu var han tillbaka och jag förstod att det fanns en annan värld under den vi lever i. Att det fanns någonting under alltings yta […]. Det är det här som händer när du inte ville återvända till ditt förflutna och konfrontera det, då börjar det förflutna söka upp och konfrontera dig.”

På sin ena sida har Bret Easton Ellis det aldrig överbryggade avgrundsdjupa avståndet till fadern, på sin andra det i snabb takt djupnande främlingskapet mellan sig och sin egen son. Den som inte kan vara nära sig själv kan inte heller vara nära dem han älskar. Det är också en sorts arvsynd. Och i Lunar park checkar barnen ut från ett liv utan verkligt liv.

Kanske finns det bara en sak som vi kan veta säkert om den tid vi lever i: att livsvillkoren har ändrats så mycket och så fort att vår verklighetsuppfattning och självbild också har förändrats med dem.

En vän utbrast en sommarkväll från sin utsiktsplats vid kafébordet där hon kunde se nästan hela Stockholm.

– Tänk, att när jag dör så dör hela den här världen med mig!

Så tror jag knappast att människor ur Bret Easton Ellis pappas efterkrigsgeneration skulle uttrycka det.

Om tron på det välsignelsebringande välståndet blev den tidens religion har jaget självt blivit en sorts gud för den generation som Ellis och jag själv tillhör. När de gamla kollektiva sanningarna och förklaringsmodellerna inte längre går att ha till nåt måste man själv bli skapare och upprätthållare av sitt universum. Och självförverkligande har blivit både plikt och religion.

I ett nummer av modetidningen Elle har Jan Gradvall intervjuat sångerskan Mary J Blige, en av många amerikanska superstjärnor som talar och sjunger om den roll som andlighet spelar i deras liv. När Mary J Blige beskriver sin övertygelse för Gradvall säger hon:

– Vad Gud har lärt mig är att du ska tro på dig själv, inte på vad någon annan säger. Jag säger att jag är smart. Jag säger att jag är intellektuell. Alltså är jag det.

Jag säger att jag är intellektuell alltså är jag det. Jag är vad jag säger att jag är. Den som tänker rätt har Gud på sin sida. Den som behärskar sina drömmar, sin inre värld kan koppla upp sig på nåden och kraften. Det är samtidigt en ny sorts frihet och en ny sorts ensamhet.

You do an awful good impression of yourself. Du gör en ruskigt bra imitation av dig själv, så börjar Lunar Park som är något så märkligt som en självbiografi där det mycket väl kan vara så att de händelser som skildras faktiskt aldrig hänt. Somligt är fiktion. Somligt kanske är hämtat ur Brett Easton Ellis eget liv. Eller inte. Det finns inget sätt att veta. Precis som i vår postmoderna verklighet saknas fästpunkter.

Medan jag läser blir jag till exempel nyfiken på vem Easton Ellis hustru Jayne Dennis egentligen är. Vilka filmer har man sett henne i? Så jag googlar hennes namn och hittar några fan-sites på nätet med bilder och filmstjärnans biografi, det vanliga. Men när jag ögnat igenom ett par sidor blir jag plötsligt oförklarligt rädd. Fastän allt ser precis ut som det brukar göra så är det något som inte stämmer, något som är otäckt och fel. Jag stänger ner hemsidan och datorn helt och hållet och ser mig över axeln med förhoppningen att ingen sett min barnsliga reaktion, fastän jag är ensam hemma.

Vad som skrämt mig ska jag inte avslöja här, men i den sköna nya värld som vi numer lever i så har författaren lyckats få mig att lägga ifrån mig min bok och gå fram till datorn för att rota runt i cyberrymden på jakt efter den sanning som inte längre går att få grepp om. Ellis bok inte bara beskriver hur verkligheten hela tiden eroderar och muterar medan vi försöker leva på ytan av allt. Den manifesterar det också när Lunar park börjar leva sitt eget liv i mitt liv.

Samtidigt är Lunar park paradoxalt nog den mest självutlämnande självbiografi jag någonsin läst. Bret Easton Ellis skriver om sin sorg, isolering och oförmåga så naket och rakt att hjärtat saktar sina slag medan jag läser.

Häromdagen hörde jag på radio att resebolagen storsatsar på charter till Galapagosöarna. Det var på Galapagos som Charles Darwin på sin resa med Beagle hittade en natur så orörd och full av mysterier att den

satte honom på spåret till evolutionen. Idag är den sista vita fläcken på kartan till salu och tiden ute för det som den amerikanske författaren Don De Lillo kallat the olden soul of awe. Kvar står vi, i en ängslig och materialistiskt värld, fattig på äventyr och poesi.

Vi är vilse. Det gamla har rämnat och vi vet ännu inte vad som ska komma i dess ställe. Och kyrkorna och samfunden, vars uppgift det var att ge människor självförståelse och hopp, vill inte se verkligheten som

den faktiskt är och försvarar istället sina krympande territorier. Men i Lunar park finns trots allt konturen av ett hopp nedskrivet.

Att vi genom att våga se det i oss själva som vi inte vill kännas vid, det oförmögna, förvirrade och kylslagna, kan vi komma därhän att vi inte längre behöver projicera det onda på andra. Då blir världen bättre. Och genom att vara så ärlig som hon nånsin kan om vem hon innerst inne är, kan en människa trots allt nå ut ur sig själv, få en annan människas hjärta att sakta sina slag av igenkännande och medkänsla.

Så kanske sanningen ändå till slut kommer att göra oss fria.

Fotnot: I juni 2010 släpps Bret Easton Ellis nya roman, Imperial bedrooms, en uppföljare till Less than zero.

Texten har tidigare varit publicerad i Trots Allt.

 // Erika Hedenström